Robert Cray drog till Memphis och legendariska Royal Studios för att spela in sitt nya album tillsammans med lika legendariska Hi Rhythm. Royal Studios är biografen som 1957 byggdes om till en inspelningsstudio och som några år senare togs över av Willie Mitchell och ur vilkens händer sedan The Hi Sound skapades. Willie Mitchell själv gick bort 2010 men av hans musiker finns några kvar. Rev. Charles Hodges orgel har stått på samma plats i 50 år nu. Och låter fortfarande lika fantastiskt, och bildar även nu stommen till ett sound som är unikt i sitt slag. Brodern och den fantastiske gitarristen Teenie Hodges gick bort för något år sedan, men Robert Cray är en god ersättare. Tredje brodern Leroy »Flick« Hodges spelar bas och kusinen Archie »Hubbie« Turner keyboards. Producenten Steve Jordan är även trummis och låter bitvis väldigt likt konkurrenten på Muscle Shoals Rhythm, Roger Hawkins.

Robert Cray är sedan många år en driven gitarrist och väl bevandrad i landet mellan blues, soul och R & B. Men det måste ändå ses som en utmaning att ta sig till Royal Studios och försöka göra sig rättvisa i en studio och med musiker som fostrat O. V. Wright, Willie Mitchell, Ann Peebles, Al Green, Syl Johnson och Otis Clay för att nämna några.

Men kombinationen av gammalt arv och egna drivkrafter fungerar mycket bra. Det gör »Robert Cray & Hi Rhythm« till ett av Robert Crays bästa album. Och det vill inte säga lite det. Som vanligt bjuds vi ett blixtrande gitarrspel och en varm och fyllig sång. Det problematiska är att hitta balansgången mellan gitarrens dominerande solospel och dess lätta kompande plock. Men redan i den inledande tolkningen av Bill Withers »The Same love That Made Me Laugh« finner de en fin balansgång och halvvägs in i låten kommer Crays karakteristiska gitarrspel. Och för att anslå tonen av Hi så är det Charles orgel som startar upp det hela.

Därpå följer en blåsfylld funky version av O.V. Wrights »You Must Believe In Yourself«, en melodisk »I Don´t Care« av Sir Mac Rice» och Tony Joe Whites pendang till Rainy Nights In Georgia«, »Aspen, Colorado«. Tony Joe bidrar själv både på denna och hans mer psykodelisk rockande »Don´t Steal My Love«.

De tre Robert Cray-spåren är typiska Robert Cray-spår. En mer taktfast och den andra lite långsammare. Väl formade att fungera i sammanhanget. Den tredje, »The Way We Are«, är en soulfylld blues med ett snyggt gitarrspel.

Lite tidigare tidsmässigt och i vokalgruppsstil är The 5 Royales »I´m With You«. Bäst av allt är ändå Crays version av Sir Mac Rices »Honey Bad«. Här känns det verkligen som Robert Cray är komfortabel och att han känner sig trygg och omhändertagen. Här kan han blomma ut för fullt. Hi Rhythm när den är som bäst.