Gospel goes country. Legendariska gospelgruppen Blind Boys Of Alabama kontaktar uppåtgående countrystjärnan Jamey Johnson för att producera deras gränsöverskridande album. Och även en och annan välmeriterad countryartist som gästinhoppare självklart. En balansgång på flera plan. Dels en balansgång mellan gospel och country och dels mellan att vara huvudrollsinnehavare och att vara bakgrundssångare. Två balansakter som man klarar riktigt bra. Det är inte där plattans små skönhetsfläckar finns. De svaga spåren blir faktiskt några där de är ensamma utan gästartister. Kanske för svaga sånger eller för svaga arrangemang. Lite tunna kan man tycka från ett så kraftfullt gäng. Den andra skönhetsfläcken är att jag upplever trummorna på några spår lite väl långt fram och för dominerande. De dränker både sången och de andra instrumenten.

Annars är The Blind Boys Of Alabama fortfarande en enastående gospelgrupp med Jimmy Carters och de andra pojkarnas starka röster och välmodulerade körbakgrunder. Det är röster som växer, piskar och driver in sången och ut djävulen. Ingen tvekan här.

Förutom gästartisterna har pojkarna hjälp av fantastiska musiker. Reggie Young på gitarr, Chad Cromwell på trummor, Kevin »Swine« Grantt på bas, Jim »Moose« Brown på piano och Mickey Raphael på munspel. Otroligt duktiga.

Gästerna då. Jo, både och. Det börjar väldigt starkt med The Oak Ridge Boys i »Take The High Road«. Som följs av den tunga kraftfyllda »Jesus, Hold My Hand«, som sedan i sin tur har en tjusig övergång till den lugna, mjuka countryn med Jamey Johnson i »Have Thine Own Way, Lord«. Lee Ann Womack är inte helt med i Danny Flowers »I Was A Burdon« medan Vince Gill gör bättre ifrån sig i »Can You Give Me A Drink«. Willie Nelson som vanligt stark i »Family Bible«. Muddy Waters »Why Don´t You Live So God Can Use You« från 1942 har en bluesbas som gör att den blir en udda fågel i sammanhanget. Ett felval tycker jag. Att sedan Hank Williams Jr. gör »I Saw The Light« gör inte det hela så mycket ljusare. Däremot rundas det hela av i gammal god gospelstil med »The Last Mile Of The Way«. Det behövdes något riktigt starkt och kraftfullt att lyfta den andra halvan av plattan upp till en hög nivå. Och så blev det.

Det är på många sätt ett lyckat projekt när The Blind Boys Of Alabama tar steget över till countrymusiken. Där det är bra är det riktigt, riktigt bra. Dock finns det några svagare spår även om de ur gospelsynpunkt fortfarande är i världsklass. Det ska man kunna kräva av The Blind Boys Of Alabama.