Efter 40 år som skivartist och med 20 studioalbum i bagaget presenterar Robert Cray Band här ett nytt album, »That´s What I Heard«. Och det här är vad jag hörde:

Efter att ha vunnit en Grammy för den fina »Take Your Shoes Off« 1999 och levererat den lysande souldominerade »Robert Cray & Hi Rhythm« 2017 får årets upplaga nog räknas till kategorin mellanplattor. Topparna är inte så många som de borde vara för bli ett helgjutet album. Men som vanligt finns där inga direkt dåliga spår, kanske bara mindre inspirerande.

Robert Cray själv beskriver albumet som uppdelat i två delar: det mjukt melodiösa och det funkiga. Till den första avdelningen hör Bobby Blue Blands »You´re The One« och Curtis Mayfields »You´ll Want Me Back«. Två väldigt fina spår.

Till avdelningen funk hör Don Gardners »My Baby Likes To Boogaloo« och Billy Sha-Reas »Do It«. Med på »Do It« finns även Sha-Reas gamle gitarrist Ray Parker Jr. Annars består Robert Cray Band av Richard Cousins bas, Dover Weinberg keyboards, Terrence F. Clark trummor och Steve Jordan trummor och percussion. Detta är dessutom den sjätte album som Steve Jordan producerar. Här finns genomgående en fin orgel och ett blås och en kör som bitvis förhöjer intrycket.

Curtis Mayfield är en annan Cray-favorit. Här gör han »You´ll Want Me Back«, som Mayfield en gång skrev för Major Lance. Sedan finns här även en handfull typiska Cray-kompositioner väl anpassade till hans snabbplockande gitarrspel och höga, melodiösa sångröst. En läckert ihålig lätt vibrerande ton på gitarren och en både hög och grov, tunn och fyllig sångröst. Fina kombinationer onekligen.

Just det spetsiga gitarrspelet och den unika sångrösten har gjort Robert Cray till en starkt personlig artist med en framgångsrik karriär bakom sig. Som ett exempel på hans breda kunnande och förmåga att tolka och ge själ till många olika stilar finns här hans tolkning av barndomens gospelhjältar The Sensational Nightingales »Burying Ground«.

Crays gitarrspel är mer av en Sam Cooke med Stratocaster än en Buddy Guy med hårdrockiga tunga gitarrtoner. En mer soulfylld sida av bluesen. Mer Jimmy Vaughan än Stevie Ray. Även om det finns tydligt sting i tonen och anslaget. Men mer melodi än statisk rock. Och Robert Crays gitarrspel och sångröst kommer mer till sin rätt i de långsammare sångerna än i de snabbare, mer i de soulfyllda än i de funkiga.

Om Crays egna kompositioner är något mer rockiga med utrymme för ett större gitarrsolo är det de soulfyllda, lite långsammare sångerna som lyser upp helheten.