»Den här floden« är St. John´s River, som rinner genom Jacksonville, Florida. Hemtrakter för JJ Grey. Och gränstrakter. Både geografiskt och musikaliskt. JJ Grey fick tidigt etiketten »front porch soul« på sin musik och blev även något av en »backwoods«-personlighet. Nu med sitt sjunde album kan man konstatera att han har tagit ytterligare ett steg ut i strålkastarljuset och lämnat söderns veranda som arbetsplats, men behållit grunden i inställningen till sin musik. Även om vi fatiskt kan konstatera att det är djupare sångtexter, mer soul i rösten, funkigare i rytmen och fler melodier som vi kommer ihåg. Musiken reflekterar fortfarande kärleken till norra Floridas vildmark, där han växte upp, och ser med oro på den utveckling som håller på att förstöra dessa omgivningar.

JJ Grey är utan tvekan karismatisk. Det finns en utlevelse i denna sumpiga southern beat och soul som är svår att fjärma sig från. Det känns som om det kommer från hjärtat det han förmedlar, uppbyggt från en viskning till ett vrål. När han sjunger om förlorad och vunnen kärlek, glömda arbetande män, landsbygdens glädje, familjen kärlek, heta nätter, den okontrollerbara ilskan under huden på vanligt folk och arbetarklasstoltheten.

Med en raspigt varm röst blir han också söderns röst. Soul, southern soul, souther rock och funky R&B. Lite mer funky, lite mer soul, lite mer ännu bättre och mer varierat. Ibland bara rakt på och ibland snirkligt och utsmyckat. De musikaliska hjältarna är Otis Redding, Tony Joe White, Bill Withers, Sly Stone och Toots and The Maytals. Och visst är det så. Men jag skulle även vilja slänga in lite southern rock, för det är precis vad »Standing On The Edge« är. Som tillsammans med »Write A Letter«:s storväxta, bullrande soul bildar ett eget litet kapitel på plattan.

Inledande senanattenbekännelsen i »Your Lady, She´s Shade« är den låt som känns mest modern med sin funkiga hiphopiga R&B och förvrängda ljudinslag. Denna följs av de två spår som kanske är plattans två bästa. Den mörka inre ifrågasättande resan i härliga soullåten »Somebody Else«. Som följs av den lite mer melodiösa »Tame A Wild One«. Sedan har vi den kärleksfulla balladen »The Ballad Of Larry Webb« och klart Sly-inspirerade »Florabama«, som beskriver livet i gränstrakterna. Det varma och svettiga och brisen från Mexikanska bukten. »Harp & Drum« är precis som den säger, mycket munspel och rytmer. Den drar vi mot funkigt soulfull jazz där sången går genom munspelsmikrofonen.

En avslutande hyllning till hemstadens flod kommer i den långsamma känslosamma titellåten »This River«. Med vilken JJ Grey också visar att han är en stor artist med ett eget väldigt personligt musikskapande. När han sedan har Mofro som stöd och uppbackning blir det ännu bättre. Mofro som just nu består av Art Edmaiston saxofon, Dennis Marion trumpet, Anthony Farrell orgel/piano, Todd Smallie bas, Anthony Cole trummor och Andrew Trube gitarr. »Crème de la crème«, som JJ säger. Och inte utan anledning. Det stöd han behöver i gränslandet mellan liv och död, kärlek och hat, landsbygd och stad och Florida och Alabama, eller mellan soul och rock, ballader och R&B. Det är där han vandrar längs sin egen musikaliska flod.