»Botherhood« är The Holmes Brothers elfte album sedan debuten 1989, det femte på Alligator, och det kanske mest bluesfyllda av dem alla. Vilket samtidigt också gör »Brotherhood« till deras hittills bästa. Det är tidlös och djupt engagerad amerikansk musik i olika former som förmedlar en lös och levande känsla.

Sherman och Wendell Holmes har tillsammans med Popsy Dixon utvecklat en telepatisk förmåga att utbyta och växa in i varandras harmonier. Sherman spelar bas och sjunger med den rika baritonen, Wendell spelar gitarr och sjunger med en grov och gumlig röst medan Popsy spelar trummor och sjunger med en vass falsett och tillsammans skapar det upplyftande sångstrukturer. Det blir ett rikt och utstuderat triangeldrama i ett slutet rum. En efter en plockar de in de utvalda sångerna och klär av dem in på skinnet för sedan klä dem i nya välskurna och färganpassade kläder. Gång på gång.

Med bluesen som bas lockas barernas lärdom, den sena natten doo-wop, rockens klatschiga lusing, soulfull R & B och själfylld gospel in för att vara med och leka. För lekfullt är det med en inspirerande raspighet och rostig livsglädje. De blir den levande länken mellan lördagskvällen fest och söndagsförmiddagens högtid. De finns där utan att blinka, som om det var denna roll de var födda att förmedla.

Men det hade inte blivit ett så starkt och fantastiskt album som det nu har blivit utan de tre producenternas hantverksmässiga känsla att styra och locka. Dessutom medverka på ett sätt som lyfter den musikalika nivån många steg. Glenn Patscha som en av de tre och som dessutom spelar piano, orgel och keyboard, Chris Bruce är den andra och han spelar gitarr och Hector Castillo är den tredje och han håller till i kontrollrummet. Tillsammans med The Holmes Brothers skapar de sköna arrangemang, som växer fram spännande och överraskande. Om rösterna bildar en stabil triangel så är gitarr, orgel och keyboard en annan växelverkande kombination. Sex röster som ska ha sin plats och fungera tillsammans med de övriga. Det är sällan det blir så bra som här.

Glenn presenterar sig redan i den inledande snabbt gospelrockiga och tamburinjagande »Stayed At The Party«. Ted Hawkins underbara »I Gave Up All I Had« är en sång som de möjligen inte klarar av att ge full rättvisa. »Passing Trough« är soulfylld med fint blås. Ike Turners »You´ve Got To Love« en av de sex sånger som de inte skrivit själva och är så typisk Ikeig som det bara går. »Luckety Split« är funkig och Geraint Watkins »Soldier Of Love« blir då naturligtvis popsoulig. Underbara »Gone For Good« är taktfast bluesig och »Loving You From Afar« framförs som en duett mellan Wendell och hans dotter Felicia. Det börjar trevande men tar sig efter hand. »My Word Is My Bond« är en annan av plattans höjdpunkter. Bluesrockig R & B med ett blixtrande gitarrsolo. »Drivin´ In The Drivin´ Rain« är från Curtis Salgados hand blir då en soulfylld blues. »My Kind Of Girl« från William Bell och Booker T. Jones förmedlar känslan av Stax och doo-wop i samma andetag. Tung taktfast blues blir det åter i »Darkest Hour«, »Last Man Standing« är ytterligare en blues för att sedan avsluta albumet med den sång som de brukar avsluta sina konserter med, »Amazing Grace«, 7 minuter och 39 sekunder av himmelsk lycka, och med en gitarr som extra krydda. Sanslöst.