Richie Lawrence nya platta gör mig besviken på Richie Lawrence.

Solodebuten med albumet »Melancholy Waltz« visade upp en mångsidig musikant som behärskade både samtliga tangenter på ett piano och konsten att få ett dragspel uppgraderat till accordion.

Häromdagen spelade jag ännu en gång Jerry Lee Lewis duettplattor, som bara har några få år på nacken. Och ännu en gång häpnade jag över hur denne åldersman fortfarande kan ha kvar ett sådant driv i fingrarna och ha så mycket klös kvar i rösten. Det väller fram känslor och värme i spår efter spår på dessa CD-skivor och de borde inspirera en man som Lawrence, när han sätter sig i skivstudion och ska dra igång med sin nya plattas öppningsspår »Call Me Back«. Det är en låt som skulle kunna ge Jerry Lee en plats på någon försäljningslista.

Men här kommer det en version av låtsnickraren själv, Lawrence alltså, och det låter sällsynt blekt.

Det låter som om Lawrence spelar upp en låt för sina musiker, som en förtydligande demoversion av en låt som kan göras bättre sedan, längre fram när det är allvar och hela bandet kan dra på för fullt.

Nu låter det bara blekt.

Och det fortsätter i samma stil. Lawrence kan allt. Han gör nattklubbsballader och låtar som skulle kunna passa i ingressen på tyska teveprogram för 14-åringar, tjosan liksom, och 70-talslåtar som skulle kunna platsa på en countryplatta med Jerry Lee. Han gör också låtar som förstärks med vokalissan Katie Thomas röst och med fiddlaren Andy Lentz fiolswing.

Men det blir blekt alltihop. Ofärdigt.

Richie Lawrence har producerat plattan själv.

Det måste vara förklaringen till att den är släppt i nuvarande skick. Den är helt enkelt inte färdig och ingen har sagt till Lawrence att den kan bli bra mycket bättre om alla närvarande i studion anstränger sig lite mer, satsar lite extra och ger järnet tillsammans.