Ahmadu Jah, som han heter numera, gjorde en »hemlig« spelning med bland andra Goran Kajfeš och Jonas Kullhammar samt döttrarna Neneh Cherry och Titiyo Jah på Folk- och världsmusikgalan 2012. Strax efter fick Ahmadu, 75 år, gå tillbaka upp på scenen och ta emot festivalens hederspris för livslång musikalisk gärning.

Ahmadu Jarr, som han hette då, kom till Sverige på 60-talet. Mitt första starka minne av och med honom är LP:n »En dag i Afrika« från 1975. Ett tidigt exempel på svensk världsmusik och en klassiker i mina öron! Egentligen en barnskiva men också en afro-platta för alla åldrar.

Ahmadu berättar på svenska och sjunger på sitt afrikanska hemspråk om människorna, livet, traditionerna och politiken i födelselandet Sierra Leone. Han börjar med att spela akustiskt på afrikanskt tumpiano i »Bassi« och på diverse trummor/slagverk i »Tembe«. Bland de sjungande barnen finns också hans små döttrar Neneh och Titiyo.

I »Lek Lay Kay« och »Lizi Morgan« blir det highlife = dåtidens moderna, lätt elektriska afro med elbas och saxofon. Om nu afro låtit just så här annat än i Ahmadu Jarrs version?

Vad jag tänkte då och tänker nu igen – när »En dag i Afrika« återutgetts digitalt (kolla på Spotify till exempel) efter att ha varit utgången alldeles för länge – är att det låter så personligt. Att Ahmadu Jarr skapade (och fortsätter att skapa) sin egen form av afro.

Tidigare publicerat i Hifi & Musik