Eva Eastwood är tuff. Men är hon tillräckligt tuff?

Steget kan tyckas kort från rockabilly, country och svensk 50- och 60-talsschlager, som hon ägnade sig åt tidigare, till rockmusiken på det nya albumet.

Men det är ett långt kliv att ta. Rockabilly, country och schlager hör(de) hemma på landsbygden och i den stora småstaden, medan rockens hemort är den moderna storstaden.

Eva Eastwood är som alltid en bra låtskrivare. Det bevisas redan i förstaspåret »My, My, My«. Och jag förstår också att Eva kände behov av att gå över till tuffare rock när hon ville skriva om ämnen som i »21st Century Jesus«.

Hon kan inleda en låt med att sjunga till akustisk gitarr, och då känns hon igen, så långt är det bra, men när förstärkarna slås på i samma låt så har Eva stort besvär att ta sig igenom elgitarrmuren.

Lite motsägelsefullt, eftersom sologitarristen Jesper Wihlborg spelar så skickligt och finurligt på sin taggtrådssträngade elgitarr. Hör bara när han i »Boredom« citerar gitarrfiguren från Johnny Kidd & The Pirates.

Kanske är Eva Eastwood ändå för snäll och rar? Eller handlar det om inspelningen? I det hårdföra sistaspåret, »I Wanna Party«, låter hon både tuff och bra. Där måste teknikern ha placerat Evas mun närmare micken.

Och inte minst: alltsammans kan ha med mig själv att göra.

Jag tyckte Eva Eastwood var en så perfekt musikalisk spegel av den svenska övergången från schlager till rock på 50- och 60-talen att jag fortfarande vill ha och höra henne precis så. Som om jag skulle kunna kräva det, få ha henne för mig själv. Hon är bra så här också, det måste jag ju erkänna.