Backafestivalen, som tredje festivalsommaren har flyttat till en annan backe och hage, bakom Tjörnedalagården med utsikt över havet, härstammar i rakt nedstigande led från 70-talets folkfester och spelmansstämmor. (»Uppgraderat från får- till koskit«, som någon sa.)

I publiken finns både övervintrade och nytillkomna gröna vågare och proggare samt fritidsklädda semesterfirare (och, om rätt ska vara rätt, någon vit blazer, svart byxor och matchande vita skor och några findräkter). De enda skillnaderna mot tiden som gått är väl att arrangörerna förstått att det är lättare få ekonomi om man tar inträde och att jordbrukskollektivet Moder Jord inte serverar linssoppa (jag äter istället något vegetariskt från en vietnamesisk matvagn).

Dessutom har antalet rastafrisyrer ökat så man häpnar. (Dagens unga ekologiska look?)

På fredagseftermiddagen börjar besökarna att komma, slår upp tält och/eller sätter sig stolar och filtar i solgasset framför stora scenen. Gruppen Awaa Adoo med musiker från Senegal, Guinea Conakry och Sverige spelar manding-musik på traditionella lutor (kora och ngoni), trummor och faktiskt dragspel. Den västafrikanska musiken svänger lätt och klirrar sprött – det blir ett fint soundtrack till Sydöstsmkånes natur.

Går en sväng bland publiken där jag träffar på en gammal kompis som jag inte sett sen 70-talet då vi spelade i samma band. Skulle inte förvåna mig alls om fler från bandet fanns här och vi skulle spela som nästa programpunkt. Så känns det.

I cafétältet sitter åhörarna bekvämt i soffor. Här spelas mer ospecificerad folkmusik av den unga skånska gruppen Chokladfabriken och västgötska polskor och dito valser av något äldre trion Grannar. Åtminstone ett och halvt par lockas upp till dans.

Mycket mer dans blir det när danska Klezmerfobia bjuder på judisk heavy metal-klezmer – vilket otroligt sväng och röj! – med bland annat elgitarr, blås och basbalalajka. Publiken både fridansar och bildar ett, två, tre långdansled. Channa Nussbaum, som ibland sjunger med Klezmofobia, är också en intensiv och medryckande sångerska.


Allt medan mörkret faller över Tjörnedala. Hur ska jag förmedla detta? Upp med kameran i luften så gör jag ett försök i alla fall…

Också på lördagen har Backafestivalen (nästan) samma tur med vädret. (Lite svalare, några fler moln men inte kan man gnälla.)

Idag är det också möjligt att anmäla sej till olika musikkurser för att t ex lära sej trumma afrikanskt och blåsa ur-australiensisk didjeridu. Samtliga trum- och blåsinstrument blev upptagna så kurserna får anses ha blivit fulltecknade. I gräset framförs en cirkusföreställning för barn (och familj).

På stora scenen fortsätter musicerande med diverse former av lokal, global och glokal musik. Skånefolk.se (unga representanter för det skånska folkmusikåret 2007) avslutar precis när jag anländer den andra festivaldagen, gruppen Khala Uma fortsätter med sång och musik från sydamerikanska Anderna, sen blir det folkmusik från Bornholm med Habbadám och grekiskt med sångerskan Maria Stellas grupp.

Senare på kvällen, när Allehandornas utsände fått öronen fulla av musik och gett sig av hemåt, skulle också gruppen Kulturation blanda svenska folkmusiktoner med reggaebaktakter. (Hur det nu blev med det, för jag hör att regnet ska ha svept in över festivalen efter att jag hade lämnat den...)

Fast innan dess hann jag få en ny favoritgrupp. Det var i cafétältet, när trion Molly på rymmen sjöng och spelade låtar från Skåne, Irland och USA och även en medeltida visa på gitarr, fiol och banjo (de sistnämnda kunde bytas mot mandolin).


Musikformer och traditioner tog tag i varann, lekte och kelade, så att det ibland var omöjligt att veta var något slutade och något annat började. Det spelades snabbt-snabbt med nästan överförtjust spelglädje. Ja, det var kul.

Vad gäller festivalens svenska folkmusikgrupper så kunde man göra iakttagelsen att vid sidan om fiolen börjar nu allt fler att blanda musikinstrument lite som man vill: icke-traditionella folkinstrument, som akustisk gitarr, klarinett (inte minst basklarinett – häftigt instrument!) och saxofon, används för att spela traditionell folkmusik. Vilket ju är spännande, för det innebär att traditionen haer ännu fler vägar att välja när den ska ta sej in i framtiden.

Hur många besökare hade årets festival? Lisa Kjellsson, en av de pådrivande i arrangörsgruppen, räknar i huvet och säger att hon inte riktigt vet ännu, barn går ju in gratis och… Men kanske som i fjol cirka 1300. Det är ungefär så många som festivalen är dimensionerad för.

Backafestivalen håller sommar för sommar på att finna sin egen form. Det skulle inte förvåna mej om ryktet sprids och den snart exploderar vad gäller publiktillströmningen. Backafestivalen kan bli – och det är den värd att bli – nånting i med Korröfestivalen.


Rapporten har i delvis annan form varit presenterad också i Ystads / Trelleborgs Allehanda.





Bilderna föreställer i tur och ordning:

1) Dan Öberg håller kurs och visar hur man måste cirkulationsandas för att få ljud och toner ur en didjeridu.

2) Heavymetalklezmerröj med danska gruppen Klezmofobia och sångerskan Channa Nussbaum medan mörkret på fredagskvällen faller över Backafestivalen.

3) Skånskt, irländskt, amerikanskt och medeltida… Trion Molly på rymmen sjöng och spelade snabbare än snabbt i cafétältet.

4) Dansk-svenska trion Habbadám har specialiserat sig på folklåtar från Bornholm.