Aldrig har vi väl tidigare hört cajun framföras på det här sättet, i kombination med garagerock och experimentell rock. Men så är det också Jon Spencer från Pussy Galore och The Blues Explosion som har producerat. Och det han sätter händerna i kan bli vad som helst. Oftast mycket spännande. Vi minns hur han arbetade med R.L. Burnside, Andre Williams och T-Model Ford och skapade vad man skulle kunna säga var punkrockblues. Det här är lite i samma anda, men ännu mer experimentellt med instrument och i ljud och produktion. Och med ett band från Schweiz dessutom.

Tycke uppstod när Mama Rosin var förband till The Blues Explosion på deras europaturné. Det slutade med åtta dagar i Hed Analog Studio i New York och Mama Rosins femte album var fött.

En ny musikalisk inriktning fanns på kartan efter det att man spelat in sitt fjärde album tillsammans med rockabillyveteranen Hipbone Slim and The Knee Tremblers. Det blev psykodelisk cajun punk med inslag av voodoo, garagerock och blues kryddat med lager på lager med reverb, distorsion och ljudförvrängningar. De många ljudlagren ger ett tjock, nästan ogenomträngligt, sound. För ett ovant öra kan Mama Rosins musik upplevas som överkryddat och ostrukturerat.

»Marilou« inleder och sätt upp den ljudtavla vi har att vänta oss. En rock ´n´ roll shuffle med Cyril Yeterians personliga sångröst, på en kombination av franska och engelska, över en uppfuzzad melodeon. Cyril är född i Libanon och som förutom sången spelar melodeon och fiol. Hans båda kamrater i Mama Rosin är Robin Girod på gitarr och banjo och Xavier Brays på trummor. »Sorry Ti Mondre« brakar in som en regelrätt rockare med ett drivande entonspianospel, hamrande trummor och ett gäng spöken i bakgrundssången. »Parait Qu´y A Pas L´Temps« bjuder en snygg melodeon och en skitig slidegitarr i en sång med rockig groove. »You Broke My Stuff« är en two-step som drar i väg i ett furiöst tempo. »Wivenhoe« är en taktfast utflippad hyllning till denna stad i Essex, där en lyckosam och minnesvärd konsert tydligen har genomförts. En överstyrd gitarr och Matt Verta-Rays sax gör »Black Samedi« till en psykodelisk tripp som går över styr.

Samtidigt visar man att det inte bara är fart och tekniklekstuga som bygger upp musiken. »Mama Don´t« har ett munspel i en ekokammarblues som över går i en tågkrasch och pånyttföds i en Velvet Undergroundkänsla. »I Don´t Feel At Home« har en oroande lugn blueskänsla och »Story Of Love« bygger upp en modern folkmusikkänsla med Cyrils fiol som ledande instrument. Jon Spencer själv dyker upp med sin gitarr »Seco E Molhado«.

Det är starka band till Louisianas markfasta musik som håller Mama Rosin kvar vid jorden. Det vill till, för annars hade den fortsatt ut i en musikalisk rymd med rasande hastighet och psykodeliska blixtar. Men stjärnstatus har de i vilket falls som helst.