En ny intressant bekantskap från grannlandet Norge. Till hälften i alla fall. På intressedelen menar jag. Deltabluesdelen är inte lika intressant som New Orleans/Mardi Gras-delen. Tommy Johnsons »Big Road Blues« blir totalt misshandlad till en snabb rocklåt. »If I Had It My Way« blir söndertrummad och sliden låter som en sitar. Fast allra först undrade jag om jag satt på en Jethro Tull-platta när »Muddy Days« rasslade fram med sin flöjt. En mycket tveksam start med andra ord.

Men det tar sig, riktigt ordentligt också. Daniel är en lysande slidegitarrist. Han spelar variationsrik och omväxlande; små och stora toner, långa och korta toner eller höga och låga toner. Just detta glid lyfter upp en del av sångerna till riktiga njutningar. Inte minst i den rytmrika gamla sången »Shortenin´ Bread«. När han sedan lägger på fem blås blir det riktigt roligt. Det räcker till och med med två, som i »Main Street Blues«, där tuba och klarinett gör det hela till en mjukt följsam och lyssningsvärd liten sak. Ett stänk av Taj Mahal tycker jag mig höra. Samma sak gäller för »Lay My Burden Down«. Njutningen alltså.

Sången klarar Daniel bitvis hjälpligt och bitvis riktigt bra. Bitvis melodiöst och vackert men bitvis livlöst och stelt. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför det blir så. Möjligen passar de lite mer tillbakalutade och berättande sångerna Daniels sångröst bättre än de uppskruvade och lite hårdare.

Jag skulle vilja ha mer av det lekfullt rytmiska än de 36 minuter som jag får här. En låt till hade han gott kunnat kosta på sig. Men detta är nog inte den sista plattan från Daniel Eriksen vi kommer att få höra. Var så säker.