Inte så ofta, men ibland, hör man en röst för första gången och man känner direkt att det är något speciellt. Något som inte går att beskriva, som bara känns – rakt in i de innersta. Som när man hör Marley Munroes röst och hennes sätt att skapa något nytt med den.

Det är enkelt att dra liknelser till Nina Simone när man hör Marley sjunga, speciellt eftersom hon inleder albumet Black Acid Soul med Simones »Blackbird«. Och att ta sig an den kräver sin person och röst.

Men att jämföra med Simone är att göra det enkelt för sig – Munroe tar hand om melodierna, tänjer på dem och gör musiken till sin egen.

Hon fortsätter med Reuben Bells »It´s Not That Easy«, hanterar Allen Touissant “Ruler Of My Heart” nedtonat men ändå lika lyssningsvärd som Irma Thomas version.

Hon kallar sig Lady Blackbird numera och för det mesta är »Black Acid Soul« diskret, stark och rotad i jazz - bas, piano eller gitarr, enstaka trummor och Munroes extraordinära och kraftfulla röst. Hela albumets första sida har den kraften.

Men det finns ögonblick av mer intensitet. Men på Munroes eget sätt. Mullrande trummor och filmiska stråkar underbygger Munroes version av James Gangs »Collage«. Och det avslutande titelspåret, Black Acid Soul”, skriven av Munroe tillsammans med hennes eget band är spöklikt stämningsfull och avslutar skivan med en blandning av ordlös sång, Casio synth och ekande slagverk som känns som det tar oss med långt in i New Orleans voodoo-gränder.

Innan dess har vi fått en omedelbar vacker version av Tim Hardins »It Will Never Happen Again«, innan hon tar hand om Gene Chandlers och Voices of East Harlems funklåt »Wanted Dead or Alive« och gör om den till en ganska kuslig ballad som får namnet »Beware The Stranger«.

Hemma hos mig är det 2021 års bästa album.