Den har kallats “extremt ojämn” lite här och där i recensionsdjungeln – men då har man inte tagit sig den tid som behövs med Tweedy.

Han har hållit på I 25 år nu. Först med alt-country pionjärerna Uncle Tupelo och sen med Wilco, kanske det amerikanska band som mest utvecklat den traditionella rockmusiken de senaste årtioden. Oavsett det så är Jeff Tweedy absolut en av Amerikas främsta nutida låtskrivare.

Men det har varit en tung tid på sistone. Hans äldre bror, Greg, avled för ett år sedan och Tweedy:s hustru Sue fick en cancerdiagnos i januari i år. Så »Sukierae« är en familjeangelägenhet på fler sätt. Albumets titel är en ordlek med hans hustrus, Sue Miller Tweedy, smeknamn, Sukie Rae. Dessutom deltar deras 18-årige son Spencer på trummor - men det finns också diskret ackompanjemang från The Young Fresh Fellows och Minus 5 bandledare Scott McCaughey på keyboards och körsång från Jesse Wolfe och Holly Laessig från bandet Lucius .

Men framförallt är det de små detaljerna i Tweedys berättelser som tar avstamp i hans direkta vardag och han börjar här, mer än kanske någonsin tidigare, bygga berättelser om hans lilla bit av sitt hemland.

Men »Sukierae« sjunker sällan in i melankoli. Istället är det ett album med 20 låtar som tar sig in i den där slutna världen där man lyssnar mer och mer hela tiden. »Wait For Love« har vackra gitarr- och pianopartier som de allra bästa Wilcolåtarna. »Low Key« är ett av albumets försök till den där eleganta poplåten som han är så bra på. Sen finns de där nedtonade nästan tysta filosofiska stunderna som »Pigeon« och »Nobody Dies Anymore«. Varma akustiska toner i kombination med en viskande sång som påminner mig om Elliott Smith:s bästa stunder. Och sen den luftiga »Summer Noon«, där han berättar om sitt första möte med Sue Miller.

“She spoke to me and provoked my band.
And I broke in two in the heart of her hand.”

Albumet avslutas med ytterligare en familjebetraktelse. “I’ll Never Know” som återuppväcker minnen från barndomen och om Tweedys egen mor. Sukierae är ett album med stort djup och innehåller Tweedys hela känslomässiga spektrum, från glädje till sorg.

Det är sånt som måste få ta sin tid.

En av Jeff Tweedys bästa stunder – och absolut en av årets musikaliska höjdpunkter.