Bromberg har haft en karriär med långa perioder av tillbakadragande från offentligheten. Framförallt för att fullfölja sin passion som tillverkare av fioler. Men nu har han åstadkommit ett av årets absolut starkaste album så nu får han lägga fiolerna åt sidan.

Efter att ha börjat spela med Jerry Jeff Walker på 1960-talet startade Bromberg sin solokarriär och mellan 1971 och 1980 släppte han tio album (allt är bra men rekommenderar speciellt »Demon In Disguise«). Bromberg har spelat med många kända musiker, bland annat Willie Nelson, Jorma Kaukonen, Jerry Garcia, och Bob Dylan (bl a på aktuella »Self Portrait« och »New Morning«). Vidare skrev han »The holdup« tillsammans med George Harrison, som spelade på Brombergs självbetitlade debutalbum från 1972.

Men sedan 1980 har han gått in i studion endast en handfull gånger. 2007 släppte han ett comeback-album »Try Me One More Time«. Och på »Use Me« från 2011 samarbetade han med sina nära vänner Levon Helm, John Hiatt, Dr John, Linda Ronstadt m fl.

Jag har alltid gillat Bromberg. Hans stadiga fotfäste i blues, bluegrass, r´n´b och country har han alltid gjort något eget av. Hans nya album »Only Slightly Mad« täcker hela skalan av hans musikaliska intressen. Från början skulle det bli ett album med riktning mot Chicagoblues men producenten Larry Campbell föreslog att göra ett album som liknar Brombergs album från 1970-talet istället.

Och så blev det.

Det ska sägas direkt att »Only Slightly Mad« är galet bra. Ett album som sammanfattar alla genrer Bromberg gillar att spela. Det är helt klart David Brombergs bästa album och i klass med Ry Cooder allra bästa album från 1970-talet. Till exempel »Into The Purple Valley« och »Chicken Skin Music«.

Albumet börjar med blues. Blind Willie Johnsons »Nobody´s Fault But Mine« och Big Bill Broonzy s »Keep On Drinking« men svänger sen till country när Bromberg gör David Wiffen´s ”Drivin´ Wheel» och sedan tillbaka till blues med «I´ll Take You Back". Därefter en dryckesvisa och sen ett medley av jigs.

Så håller det på och allt är fantastiskt bra framfört med musiker som vet hur Brombergs ska lyftas fram. Förutom albumets tre sista låtar är det bara covers. Men precis som Cooder tar Bromberg ett respektfullt ansvar för covervalen. Ge honom ett blues riff, en medryckande fiolmelodi eller någon obskyr del av jazz från början av 20-talet och han gör en egen Bromberg av det med lätthet och med stor respekt för originalen.

»Only Slightly Mad« är en guidad Rootsy-tur av en stor amerikansk artist. Köp!