En dubbel vinyl från en av de främsta av de tidiga deltabluesartisterna. Här finns de 17 spår han spelade in 1928 och 1929 på graverad plast igen. Tillsammans med Son House och Charley Patton var Tommy Johnson en av de stora tidiga företrädarna för deltabluesstilen innan Robert Johnson dök upp och tog över. Under en tjugoårsperiod var Tommy en mycket inflytelserika bluesmusikerna i Mississippi och gjorde med sina kompositioner och sin unika framtoning ett oförglömligt intryck för all framtid.

Tommy Johnson föddes i Terry, Mississippi 1896 och dog i Crystal Springs, Mississippi den 1 november 1956. Han var utrustad med en kraftfull röst som kunde växa från ett djupt grymtande till en hög falsett. Han sjöng med en flexibel, lite ljusare och mer avslappnad ton än den vanligare mörka med tyngd och kraft så var så typisk för den här tiden. Lite av det där enkla flytande och medryckande fanns mer hos Tommy än hos andra. Stilen var unikt personlig och han fick många beundrare både under sin aktiva tid och efter sin död. Det finns en desperat flyktighet över Tommys blues, som förstärks ytterligare på de sånger där även Charlie McCoy finns med på en andra gitarr. Även om sångerna i stora stycken byggdes på traditionella strofer fick de ett sammanhang och en musikalisk inramning som inte liknade någon annans.

»Canned Heat Blues« är naturligtvis hans stora och mest kända sång. Redan här sjunger han om sin egen död. Ångesten griper en med ett musikaliskt strupgrepp. Döden kommer krypande. Beslutsam och oemotståndlig. Canned Heat var ett alkoholhaltigt bränsle på konservburk som hette »Sterno« och som efter lite tekniska trix gick att dricka, även om följderna kunde bli ödesdigra. Blindhet, förlamning och död var inte ovanligt. Tommy var själv en stor konsument av alkoholhaltiga drycker. Samma tema återkommer även i »Alcohol And Jake Blues«. Canned Heat var en anledning till att han dog gravt alkoholiserad. Sången gav också namn åt den amerikanska popgruppen »Canned Heat« på 60-talet. »Cool Drink Of Water« gjordes känd av Howling Wolf under namnet »I Asked For Water«. »Maggie Campbell Blues« är en annan av memphissessionens stora sånger och »Big Road Blues« blev invald i Bluesens Hall of Fame 1987. Tommy själv blev invald året före.

På inspelningarna för Paramount 1929 ackompanjeras han på »Lonesome Home Blues« av den goda vännen och spelkompisen Ishman Bracey och på »Black Mare Blues« av New Orleans Nehi Boys med Kid Ernest Michall klarinett och Charles Taylor piano. Vilket bara visar att Tommy hade en god förmåga att göra sig hemma i många olika musikaliska förutsättningar.

Depressionen och en modest skivförsäljning gjorde att Tommy inte blev återkallad till skivstudion igen. Men de inspelningar han hann göra gav honom tillräckligt gott renommé för att han skulle kunna försörja sig som musiker resten av livet.

Om man inte vill ha Tommy Johnson i äkta vinyl finns han naturligtvis även på CD. Document har alla 17 spåren samlade på en CD. De åtta första spåren från Victor är av bra ljudkvalitet de övriga har haft varierande bra 78:or att kopiera. Wolf har samlat de åtta första mest kända sångerna tillsammans med ytterligare fyra.

Skit samma, det här är så bra det kan bli.