Allt sedan jag 1967 köpte Folkways-plattan Sleepy John Estes, 1929-1940, älskar jag att höra Sleepy Johns karga röst sjunga »If the river was whisky and I was a diving duck, I will dive to the bottom and never would come up« i »Diving Duck Blues«. Det skulle sedan visa sig att denna bara var en av många Estes-sånger som kom att bli mina favoriter genom åren. Ja, för många andra också. Led Zeppelin spelade in »The Girl I Love, She Got Long Curly Hair«, Kinks spelade in »Milk Cow Blues«, Tom Rush spelade in »Drop Down Mama«, Taj Mahal spelade in »Diving Duck Blues« och både Muddy Waters och Bob Dylan har gjort »Someday Baby« på platta.

Sleepy John Estes var inte den snabbaste av gitarrister och han hade inte den bästa tekniken heller. Därför spelade han gärna tillsammans med andra artister. Tekniken kompenserade han med ett härligt driv i sångerna och med en distinkt och känslosam sångröst, på gränsen till gråtande. Estes lät gammal redan som ung, och behöll sin ålderdom livet ut. Han var duktig på att berätta historier från sitt eget liv i trakterna kring Brownsville, Tennessee och bröt ofta det traditionella textmönstret. Inspelningarna här kommer från ett antal inspelningstillfällen mellan 1929 och 1935. Inspelningarna 1929-30 gjorde han tillsammans med James Rachel mandolin och Jab Jones piano. Tillsammans skapar de ett härligt driv. Rachels mandolin skulle visa sig vara ett alldeles utmärkt komplement. Efter inspelningsuppehållet under depressionen spelade han 1935 in tillsammans med Hammie Nixon på munspel. Ett samarbete som fungerade alldeles utmärkt. Ibland är det svängigt som ett hokumband och ibland är det taktfast bluesigt. Samspelt i båda fallen. Så också när Charlie Pickett eller Son Bonds kommer in på en andra gitarr och Lee Brown drar iväg på sin kazoo. Just i titelspåret är det ett riktigt jugbandsound med både munspel och kazoo i bandet.

Han miste som ung synen på ett öga vid stenkastning under en baseballmatch. När han återupptäcktes efter 21 års tystnad 1962 var han blind och utfattig. Fram till sin död 1977 hann han spelade på Newport Folk Festival 1964 och spela in fem album för Delmark Records i Chicago. På gravstenen står det; »Ain´t Going´ To Worry Poor John´s Mind Anymore«, en kombination av sångerna »Poor John Blues« och »Ain´t Gonna Be Worried No More«.

24 sånger i ett svep är inte att rekommendera. Men tolv åt gånger är fina doser Sleepy John Estes. En av de riktigt stora countrybluesartisterna. Självklart finns sångerna i CD-format också, leta bland annat hos Document och JSP. Och du, det finns ytterligare 26 spår att längta efter.