Det var väl så att Willie Nelson tyckte att eftersom han så sällan är ute på turné och ger alltför få konserter så visst kunde han spela lite live med jazztrumpetaren Wynton Marsalis. Och varför inte göra en inspelning av konserten också och ge ut ett jazzalbum eftersom det ju var så längesen det kom ett album med Willie Nelson.

Titeln säger blues och det bör väl syfta på att både Willie Nelson och Wynton Marsalis har bluesen i sig. Den förste omformar blues till country (och tvärtom) och den andre har bluesen som det musikaliska hjärtat i sin jazzmusik.

Men det syftar nog också på att de flesta låtarna framförs som jazzmusik av den gamla New Orleans-sorten då blues och jazz var syskon.

Willie Nelson tar fram sin närmast perfekta jazzfrasering, som han ju ibland använder även när han sjunger country, och spelar lika typiskt på gitarren som alltid. Wynton Marsalis, som ju annars kan vara rätt tråkig, tyckte visst det var kul att lira med Nelson, för också han gör flera fina trumpetinsatser (gärna med skarp Louis Armstrong-ton men även mjukare, mer lyriskt). Medan den suveräne munspelaren Mickey Raphael får musiken att dra lite mer åt det som vi brukar kalla blues.

Bland låtarna finns till exempel »Bright Lights Big City« (mer regelrätt blues), »Caldonia« (jump-blues), »Stardust« och »Georgia On My Mind« (från den Stora Amerikanska Sångboken), »Basin Street Blues« (jazzblues) och »That’s All« (country). Willie Nelson sjunger allt och vad som helst lika suveränt och utan minsta ansträngning till både lugnare och lite hårdare jazzgung.