Nu när det pratas en hel del om »The American Song Book« kan det bara kort informeras om att Jake Xerxes Fussell ger begreppet en helt annan dimension. Redan vid debuten 2015 visade Fussell att han hade en förmåga att gräva djupt i den amerikanska folk- och bluestraditionen, plocka upp gamla pärlor och ge dem nytt liv, ny form och värdig uppmärksamhet.

På detta hans andra album blir han ännu ömsintare, ännu mer kärleksfull och, kanske, ännu lite mer modfälld. En ro som sprider sig i blodsystemet, syresätter och glöder i sin stillhet. Det är få förunnat att åstadkomma detta, att berätta historier som levande väsen, att ge dem en form och ett framförande som kryper innanför skinnet. Förtäckt optimism.

Det hela börjar med en personlig tolkning av Duke Ellingtons »Jump For Joy«, från »Revu-sical« 1941. Den följs av en sex minuters kärleksfylld blues i form av »Have You Ever Seen Peaches Growing On Sweet Potato Vine«. Trots sitt traditionella ursprung har den delar av Bob Dylan och Chuck Berry i sig och gör sången till ett albumets stora paradnummer.

Tre Nathans hjälper Fussell tillsammans med bassisten Casey Toll. Det är Nathan Bowles trummor, banjo, piano och melodika, Nathan Golub steelgitarr och Nathan Salsburg akustisk gitarr.

Som son till en folkmusikantropolog växte Fussell upp i Georgia och fick folkmusiken, historierna och människorna i sig från barnsben. Intrycken måste ha varit djupa och bestående. För det är ur det arv som nu Fussell arbetar vidare med ett sursött och bitvis absurd anslag, framfört med en varm och djup sångröst och ett lysande gitarrspel.

Ju mer du lyssnar desto fler lager av betydelse blir synliga.

Depressionens förtryck lyser igenom i »Furniture Man«, Coloradoflodens kvävande förmåga i Loy Clingman »Canyoneers« från 1956 och gruvdriftens mörker i Virginias gruvor i »Pinnacle Mountain Silver Mine« av Helen Cockram från 1979.

»St Brendan´s Isle« är en keltisk folksång av Jimmie Driftwood från 1960 och »Bells of Rhymney« ett walesiskt poem av Idris Davies från 1938, som finns i en annan version populariserat av The Byrds.

»What In The Natural World« avslutas sedan med en mördareballad i »Lowe Bonnie« med sång även av Joan Shelley.

Frågan om hopp för framtiden ligger inbyggt i de flesta av sångerna. Om Fussell medvetet har tagit sångerna från förr för att beskriva dagens samhälle går inte att se. Men vad han gör, är att visa på sångernas styrka och lyfta fram det testamente som de bär och för alltid kommer att bära.

Och på det sätt Jake Xerxes Fussell gör det, gör honom unik.