Engelska The Coal Porters har fått benämningen alt bluegrass band. Men de är mycket mer än så. Sid Griffins Englandsprojekt har många fler dimensioner att fånga. Här finns country, americana, folkmusik från flera kontinenter, pop och rock. På denna deras sjätte utgåva har musiken blivit lite mer melankoliskt än tidigare. Lite långsammare, mer innerlig.

Sid Griffin kammade ner håret, bytte sin blågråa kostym mot rutig skjorta och cowboyboots, lämnade mandolinen hemma och tog elgitarren ur garderoben och blev åter The Long Ryders för en kort återföreningsturné tidigare i år. En välkommen sådan. Här finns hyllningen till Gram Parsons så levande. En hyllning som fortsätter in i The Coal Porters, fast i annan form.

Den musikaliska bredden syn också i att albumet inleds med en hyllning till punkens frontfigurer The Ramones i »The Day The Last Ramone Died« och avslutas med en cover av The Only Ones »Another Girl, Another Planet«.

Med Sid Griffin och Neil Robert Herd har The Coal Porters två lysande låtskrivare. Till detta en synnerligen skicklig violinist i Kerenza Peacock. Och vad skulle bandet varit utan Paul Fitzgeralds banjo och Andrew Staffords bas. Inte sig likt.

Det är livsöden ur ett personligt perspektiv som förpackas i toner och ord i »The Blind Bartender«, »Salad Days«, »Train No. 10-0-5« och »The Old Style Prison Break«. Vilket också visar att de är bärare av berättartradition som sätter värde på innerlighet och närhet. Dock vilar det är känsla av melankoli på detta album som är större än på de tidigare. Den som väntar sig snabba, snärtiga dansmelodier får söka på annat håll.

Med »No. 6« visar The Coal Porters på en storhet som bara växer sig större och stabilare. Lysande låtskrivare och utsökta instrumentalister skapar ett unikt sound. Ett sound och en känsla som The Coal Porters är ensamma om.