Åsling inte bara spelar ett jäkla fint gitarrspel, han sjunger också med en härligt småskuren röst. Ni vet, en sådan som har skarp kant men ett mjukt välsmakande inre. Och den placerar han välkomponerat på rätt plats på den musikaliska paletten.

För en palett är det. Omväxlande men med en fast förankring i blues och soul.

Det hela startar med en countrygospel i »Jesus In The Cockpit« med gitarr och banjo för att gå över i mjuka och varmt svängiga afrikanska toner i »Will There Be A Peace Tomorrow«, för att övergå till en jazzigt instrumental i »Blues For Tarantino«, för att övergå i tung Chicagoblues i »Paps Is A Good Friend« med inhopp på ett intensivt munspel från Sven Zetterberg, för att övergå till snabbt svängiga swinglika »Swedish Stomp«, för att övergå till en smeksam ballad i kärleksfyllda »Mama Used To Say«, för att övergå till en häftig shuffle i med lite West Side soulkänsla för två gitarrer i »Down At The Wicked Pick«, där Sven Zetterberg hanterar den andra. Och på den vägen är det. Bara för att sedan avrunda det hela med en ryckande rockare med banjo och fiol i »She Whispered Sweetly« och den kortkorta långsamma instrumentallåten »After Bedtime«.

Men det hade inte blivit vad det blev utan bandet, som består av Sven Eric Lundeqvist på piano och Hammondorgel, Magnus Edring banjo och dobro, Micke Elofsson bas och P A Tollbom trummor. Och gästspel på fiol av Agnes Berg.

De som hade väntat sig ett dussin Duke Robillard eller T-Bone Walker-covers blir säkert besvikna. För så har Jörgen Åsling blivit känd. Nu vet vi att han kan det, och kan det mycket bra. Vad vi nu vet, är att han kan så mycket mer. Inte minst skriva egna låtar.

Gitarrspelet är fortfarande en stark och stor del av Åslings musikaliska framtoning. Flyhänt och smeksamt kombineras med lite taggigare toner. Alltid lika välformulerat och skickligt framfört.

»The Stockholm Sessions« visar att Åsling fortfarande är en av våra finaste gitarrister och att han nu kan bjuda på ett ännu mer varierat utbud av sånger. Snyggt jobbat!