Det strömmar en lite varmare och mer avslappnad ton från Ruthie Fosters nionde studioalbum. Musiken bygger på blues men har ett bredare anslag än vad vi har hört tidigare från Ruthie. Det är kanske så att producenten Meshell Ndegeocello har haft ett ord med i laget och förmått Ruthie att bjuda att mer avskalat och mer gospellikt sound. Samtidigt går Ruthe lite mer på djupet än hon har gjort på sina tidigare plattor. Vilket är till hennes fördel.

Ruthie sprider en varm optimism och blandar mer friskt än tidigare bland musikstilarna, men fortfarande framfört med hennes välkända mjuka röst och dess härligt enkla vibrato. Inledande »Singing The Blues« är en blues i formen av mjukt funkig soul med inslag av reggae och »Let Me Know« en mer hårdförd och taktfast blues med tydlig gospelkänsla. Här gästar också Doyle Bramhall II med sin gitarr. »My Kind Of Lover« bjuder mer av melodiös popsoul och i klassiker »The Ghetto« visar Ruthie vilken fantastisk fin röst hon har. »Outlaw« är en countrysoullåt av Eugene McDaniels med ett feministiskt anslag. Även om jag kan tycka att det för den skulle inte innebär någon form av laglöshet. »Second Coming« är Willie Kings protestsång om »civil rights« som här framförs med akustisk gitarr och handklapp och »It Might Not Be Right« är skapad tillsammans med William Bell och får ett drag av sweet swampyness över sig. »Believe« är en bluessoul med Memphis groove och svajig gitarr och »Brand New Day« framförs a cappella och med kör.

Det är ett brett musikaliskt anslag som Ruthie tar med »Promise Of A Brand New Day« utan att för den skulle bli rörigt eller splittrat. Det hela hålls ihop av Ruthies fina röst och av den genuina blues med gospelinslag som bjuds. Bitvis får man en känsla av att The Staple Singers har varit en uppenbar inspirationskälla. Inte minst när det gäller »The Ghetto«. Även Bobby Blue Bland har haft inverkan på Ruthie och O.V. Wright finns som bakgrund till »It Might Not Be Right« och kopplingen till samkönat äktenskap. Där även »Complicated Love« handlar om relationer i balladform.

Ndegeocello spelar även bas och har tagit med sig sin gitarrist Chris Bruce, och keyboardisten Jebin Bruni, plus trummisen Ivan Edwards and bakgundssångerskan Nayanna Holley. Foster bjöd även in två speciella gäster: gitarristen Doyle Bramhall II and sångerskan Toshi Reagon. Dotter till Bernice Johnson Reagon, som en gång var med och startade The Feedom Singers.

Den lite mjukare och mer avskalade musikuppbyggnaden ger ett större utrymme för Ruthies röst att komma fram. Ingen konkurrens från gitarrer och blås. Det har gjort henne trygg och stark. Ett löfte om en helt ny Ruthie Foster faktiskt.