Ruthie Foster har alltid haft en stor, fyllig och kraftfull röst. En röst som passar bra till trubaduren, till det lilla bandet och till den stora orkestern. Kanske allra bäst till den stora orkestern, där Ruthie kan ta ut svängarna och få ett värdigt motstånd. Som här på »Live at the Paramount«, Austin, Texas 105-åriga arena.

Sedan tidigare vet vi att Ruthie Foster behärskar folkmusik, blues, R & B och Gospel. Här skapar hon dessutom utrymme för att låta jazzinspirationerna flöda. Vilket fungerar alldeles utmärkt.

Med hjälp av ett 14-mannaband öppnar Ruthie med gospelfyllda »Brand New Day« som byggs upp till en New Orleansk gatuparad. Allt för att få publiken med på noterna. Och de är inte nödbedda. Fortsätter sedan med William Bells »Might Not Be Right« som, sig bör, har en tydlig Memphis touch. Cashs »Ring Of Fire« får här en ännu mjukare framtoning än tidigare tolkningar. Bandet svänger till det ordentligt i »Stone Love« och ännu en känslosam tolkning av en känd standardlåt blir det i Mac Davis »In The Ghetto«.

Taklyftaren kommer med gospelsången »Death Came A Knockin´ (Travelin´ Shoes)«. Sedan följer ett parti med sånger från de senaste plattorna »Singing The Blues«, »Runaway Soul«, »Woke Up This Morning« och »Joy Comes Back« med sitt Big Easy-format.
.
Sista sången i den ordinarie delen av showen är Maya Angelous »Phenomenal Woman« men till extranummer har Ruthie Foster valt två mycket speciella sånger: Frank Sinatras »Fly Me To The Moon« och Elle Fitzgeralds »Mack The Knife«.

Det finns mycket av Aretha Franklin, Mahalia Jackson och Ella Fitzgerald i Ruthie Foster. Att placera Ruthie tillsammans med ett lysande storband innebär också att placera Ruthie i ett sammanhang där hon kommer till sin rätt på ett sätt som är helt lyckat.

»Live At The Paramount« är inte bara en bra Ruthie Foster-platta. Den är dessutom en alldeles utomordentlig live-platta.