Garrett Lebeau klättrar med sitt debutalbum »Rise To The Grind« upp på både EuroAmericanalistan och Roots Music Charts. Och inte utan anledning. Det är en bra debut från denna Austinbaserade gitarrist och sångare. Ursprungligen från Wind River Indian Reservation som ättling till ett äktenskap mellan en fransk pälsjägare och en kvinna från Shoshonestammen. Och nu pratar vi om de vidsträckta öde markerna i centrala Wyoming där musiken knappt nådde fram. När hans far räckte honom en gitarr i hans ungdom fanns i familjen tre plattor; Bonnie Raitt, Mary Chapin Carpenter och Thed Nitty Gritty Dirt Band. Men det var Buddy Guys »Damn Right, I´ve Got The Blues« som satte igång det hela. Inte för att kopiera Buddy Guy, utan för det anslag och djup han hörde i Buddys musikaliska anslag. Sen tog han den tid han behövde för att lära sig spela, sjunga och komponera.

Och på den vägen är det. Det vi nu hör är ett mer lågmält, sparsamt anslag som för musiken lätt smeksamt dansande framåt. Det är närheten till J.J. Cale som först blir uppenbar, men samtidigt är det mer jazz än boogieshuffle och mer soul än rock. Andra hör också både Van Morrison, Boz Scagg och Al Green i Garretts musik. Jo, med lite god vilja så. Det är snarare väldigt mycket Garrett Lebeau.

Han hetsar inte upp sig. Höjer inte rösten, och om så skulle vara fallet är det med stor tveksamhet. Det är genomgående långa låtar som har plats för allt som behöver sägas och allt som behöver spelas. Och då trängs de inte kan jag säga. Det finns ett mått av sökande i musiken. Men ett sökande med en vetskap om vart man vill komma.

Genomgående är det ett väldigt fint gitarrspel från Garrett Lebeau. Varierat i kompet och spetsigt i solona. Till sin hjälp har han Roscoe Beck på bas, som har spelat bakom Leonard Cohen, Robben Ford och Jennifer Warnes och J.J. Johnson trummor som även finns med i Tedeschi Truck Band och tidigare John Mayer. På de flesta låtarna spelas Hammond B 3 av legenden Red Young och munspelaren Guy Forsyth hoppar in på »Eyes On You«.

Det är också alla musikerna gemensamma spel, det ansvar och den omsorg de tar för varandra som får helheten att fungera. Förmågan att kunna vandra ut och in och upp och ner precis vid rätt tillfälle. Och sedan sätter Garrett Lebeau dit de mjukt elaka gitarrtonerna i det stämningsskapande soundet från orgel, Wurlitzer, bas och trummor. Tar plats och får höras.

En riktigt rolig debut.