Uno, dos, one, two, tres, quattro.

Vem har inte ropat in och sjungit med i »Wooly Bully«, Sam The Sham & The Pharaohs hit från 1965. En är i alla fall Ray Stinnett som spelade gitarr bakom Domingo Samudio, som Sam egentligen hette. Förutom Wooly Bully blev de nog mest kända för att uppträda i egyptiska faraokläder.

Ray fick nog av kläderna, skrikande fans, Domingo och bildade istället The Violations och startade att skriva egna låtar. 1967 lämnade Ray gruppen och flyttade till Haight Ashbury i San Francisco. Där utvecklade han sitt låtskrivande och ägnade nog också en del tid åt experiment med kropp och själ som man gjorde där och då.

Under åren återvänder han till Memphis till och från och blir nära vän med Booker T Jones som också blev den som fick producera »A Fire Somewhere« i Fame och Ardent Studios. Till sommaren 1971 var albumet klart för att ges ut och A&M försäkrade Ray att de skulle göra honom till superstjärna. Ray som redan hade flytt från sina fans ville bara att låtarna skulle ges ut. Men A&M backade - så Ray tog de inspelade tejperna och sina låtar och gick vidare med sitt liv.

Tack vare skivbolaget Light In The Attic kan vi nu äntligen få höra Ray Stinnets soloalbum. 41 år har gått och albumet har aldrig tidigare utgivits och det är sensationellt bra. Själv upplever jag samma känsla som när jag hörde Jim Ford för första gången. Albumet är en kärleksfull blandning av Memphis soul och San Francisco-folk och med några extra doser av dåtidens psykedelia.

Det låter som om den kunnat spelats in idag om Beachwood Sparks och Calexico hade slagit ihop sina talanger, experimenterat lite och skruvat lite extra på några studioknappar. Trots sina 41 år i anonymitet låter detta album fortfarande livligt och fullt av idéer. Som ett perfekt soundtrack för en bilresa mellan Memphis och den amerikanska västkusten.

Ray fick sin första gitarr i 12-års åldern. Inköpt på Nathan Novaks pantbank i Memphis. Samma pantbank där Elvis fick sin första gitarr. Som lite äldre började han spela ute i Memphisnattens honkytonks och roadhouses innan han blev en Pharaoh. Han har vårdat sitt gitarrspel sen 12-årsåldern på bästa sätt och på »A Fire Somewhere« får Ray chans att visa sin skicklighet på gitarr. Han knäpper fram melodierna på ett sätt som har en hel del gemensamt med sin mer berömda Memphis samtida, Steve Cropper.

Stinnetts låtar slingrar sig hela tiden men hamnar alltid i en intressant melodibyggnad. Avslutande »The Rain« börjar som gospel-folk innan den kastar sig in i en tuffare melodi med attackerande saxofon och piano. De två halvorna av låten kunde inte vara mer olika, men tillsammans blir den till min mest spelade låt just nu.

Som vanligt när Light In The Attics återutger är det genomtänkt och exemplariskt. Omslaget är det tänkta originalet, cd-utgåvan har en 40-sidigt häfte. Dessutom finns en begränsad vinylupplaga i 200 exemplar i orange vinyl.

»Det är en fackla som har vandrat 40 år genom öknen, väntat på detta ögonblick att komma fram«, säger Ray i texthäftets intervju.

Låt den då få brinna för evigt.