Rick Estrin tog över ledarskapet i The Nightcats 2008 efter att Charlie Baty valt att gå i pension. Nio album på Alligator blev som medlem i The Nigtcats och sedan ytterligare två nu bandledare har det blivit för denne munspelsvirtuos. Han fick sitt första munspel som 15-åring och tre år senare var han bra nog för att ta sig till San Franciscos bluesklubbar. Vid 19 års ålder 1968 flyttade han till Chicago och bluesens hjärta. Fast det är inte den traditionella tungt gungande Chicagobluesen som dominerar The Nightcats, snarare den lättare bluesen med en touch av rock, rock-a-billy och swing. Cab Calloway, Louis Jordan, Willie Dixon och Leiber and Stoller är namn som förknippas med Rick Estrins komponerande, men även Percy Mayfield och Baby Boy Warren, om han får säga det själv.

Munspelsstilen fångade han främst hos Sonny Boy Williamson II och Little Walter. Och visst finns här det stora mullrande munspelet med den grumliga tonen som Little Walter en gång frälste oss med och Sonny Boys enkla, sofistikerade tonbryggor mellan sångverserna.

Efter en svag start med två lite intetsägande spår kommer plattan kanske bästa låt som ett härligt avbrott. »Calling All Fools« är en blues som bjuder på ett utsökt orgelsolo som sedan följs av ett från gitarren och ytterligare ett från munspelet. Tyvärr förtas stämningen av att denna fina låt följs av plattans sämsta, »Blues Cruise«. Löjlig nedgradering av »Sea Cruise«. Sedan kan det bara bli bättre efter detta lågvattenmärke. »Movin´ Slow« är en swampblues med munspel inspelad i en burk. Titelspåret en taktfast och gitarrbestämd sak som följs av en funky »Desperation Perspiration«. »Zonin´« är en jazzig instrumentallåt och »Broke And Lonsesome« plattans enda långsamma low down blues med ett mycket snyggt gitarrspel från Kid Andersen. Sedan följer ytterligare två spår innan det hela avslutas med en, som de säger, spaghetti-western-while-surfing.

Textmässigt rör sig Rick Estrin från politiska till universala livsfrågor. Han försöker ironisera över mänskliga svagheter och lämna oss med ett stelnat småleende på läpparna. Och lyckas bitvis. Det är en balansgång som om man inte är skicklig med ord och syftning kan bli ett tramp utanför det som bär.

I The Nightcats finns den norskfödde gitarristen Chris »Kid« Andersen som började sin karriär med att kompa bluesartister på turné i Norge innan han flyttade till Kalifornien 2001, den stående trummisen J. Hansen, som namnet till trots är född i Joliet, Illinois samt bassisten och keyboardspelaren Lorenzo Farrell med universitetsexamen från filosofiska fakulteten och som också gärna spelar jazz.

Rick Estrin fortsätter på sin andra soloplatta för Alligator The Nigtcats bluesfyllt tuffa vägkrogsrock ´n´ roll.