Marion James skulle nog gärna vilja liknas vid Billie Holiday, Ruth Brown och Etta James. Liknas kan hon göras, men upp till deras nivå kommer hon inte. Även om Marion har en stor bluesröst med driv och kraft har den genom åren slipats av, ärrats och fått lite av den där beslöjade gammeltröttheten. För man ska veta att Marion hade en storsäljare redan 1966 med »That´s My Man« på Excello.

»Essence« är inspelad 2003 och får ändå betraktas som en bra platta med många fina spår. Inte minst har Marion hjälp av ett alldeles enastående komp och en duktig arrangör och producent. Det är två musiker som sticker ut speciellt. Dels är det Jack Pearson från Allman Brothers Band på gitarr och dels är det Beegie Adair på piano och orgel. Genomgående lyhört och innovativt spel i både komp och solon från dessa båda. Samtidigt måste man säga att de har god hjälp av resten av musikerna. Där vi bland annat kan höra Reese Wynans från Stevie Ray Vaughans Double Trouble på orgel, Chuckie Burke som har spelat med Willie Dixon och Isaac Hayes på trummor och blåset med Denis Solee, George Tidwell och Barry Green. Utan detta fina komp skulle plattan bli lite ointressant som helhet. Medmusikernas insats gör att även de sångmässigt svaga spåren blir riktigt bra.

Vi vandrar bland blues, soul och jazz. Southern soul från Latimore och Little Johnny Taylor med »Let´s Straighten It Out« och »I Should Have Known«, blues i »Give Me Love« och Please Don´t Wast My Time», shuffle i Ted Jarrets «24 Hours», ballad i Savannah Churchills «I Want To Be Loved» och jazz i klassiska «Until The Real Thing Comes Along» och Ruth Browns «Be Anything”.
Det är främst i de långsammare jazziga spåren som Marion fortfarande har sin styrka. I de snabbare hänger hon inte riktigt med längre. Därför blir »Give Me Love« och »Until The Real Thing Comes Along« också de två bästa spåren.
Det har gått många år sedan Marion spelade med Jimi Hendrix och Billy Cox i sitt turnéband i början på 60-talet. Mycket av sitt musikaliska kunnande och arv bär hon med sig till »Essence«. En del av historien kan vi höra på den bonus i form av en intervju som avslutar plattan. Det gör vi bara en gång. Det musikaliska kan vi faktiskt lyssna på ett antal gånger utan att tröttna.