Två grånade amerikanska gentlemen bestämde sig för lite drygt ett år sedan att spela tillsammans. Bakom sig hade de en 25 års musicerande i olika konstellationer. En på gitarr och sång och den andre på munspel och sång. Det blev en traditionell bluesduo av det klassiska slaget med andra ord.

Plattan tar oss till The Canal Club för en kväll med dessa båda fina musiker. De är riktigt duktiga på gitarr och munspel. Sången är OK men inget som står ut som något speciellt. Jag gillar Li´l Ronnies lite mer melodiösa sångröst bättre än Terrys lite stabbiga. Eftersom de delar på sånginsatserna blir också sångerna lite annorlunda. Och det ger tillsammans ett gott helhetsintryck. Varierat och omväxlande. För när Terry sjunger kompar Li´l Ronnie på munspel och när Li´l Ronnie sjunger kompar Terry på gitarr och munspelet kommer in som stick och solo. Efter en lite trevande start tar det hela sig och blir efterhand riktigt bra under plattans andra halva.

Låtvalet är en kombination av egna kompositioner och klassiska bluesspår. Det är ju lite av ett självmorduppdrag att ge sig på Muddy Waters »Can´t Be Satisfied«, och det klarar de inte heller av. En sådan låt med sin speciella sång, sin speciella artist och sitt speciella gitarrspel, allt på toppnivå från Muddy, blir för svårslaget. Samma sak med Little Walters »Crazy Mixed Up World«. Bättre men utan Little Walters speciella flyt. Bättre och riktigt bra blir det däremot när man tar sig an Jimmy Reeds »It´s A Sin«. Långsam med snygg gitarr, underbart munspel och fin sång. Plattans höjdpunkt. Några av de egna kompositionerna klarar sig också bra i jämförelse. Bäst gillar jag när Li´l Ronnie står som ansvarig. Han har ett bra driv och ett härligt munspel, som till exempel i »Bettin´ On My Baby«.

Jag undra var den där The Canal Club ligger någonstans?