Det femte albumet från Rhode Islands indie folk band The Low Anthem är inspirerat av en buddistisk fabel om en docka av salt som i sökandet efter sig själv går ut i havet. Ju längre ut dockan kommer desto mer löses den upp. För att slutligen helt bli en del av havet. I The Low Anthems version går saltdockan ut i havet i en dykarklocka, som också illustrerar omslaget, och som återkommer i ett par av sångerna.

Strax efter utgivningen av det föregående albumet »Eyeland« var The Low Anthem med om en allvarlig trafikolycka. Lång konvalsens lämnade utrymme för reflektioner och självinsikt. Arbetet med detta nya album blev en del av ett helande, självuppbyggande arbete, för både individerna och för bandet. The Low Anthem består idag av grundarna från 2006 Ben Knox Miller och Jeff Prystowsky, samt de båda nykomlingarna Florence Wallis och Bryan Minto.

The Low Anthem är ett speciellt band. Lågmält med en hög tunn sångröst och en blandning av akustiska, elektroniska, mekaniska och andra udda instrument som skapar en alldeles unik ljudbild. Efter tre lysande album gick experimenterandet över styr på det fjärde albumet »Eyeland«, som om de ville se var gränser för hur mycket man kunde leka med instrument och sound. De gick över den gränsen och har här på sitt femte album hittat tillbaka till mer av den ursprungliga formen utan att ge avkall på ljudmässigt intressanta lösningar. »Give My Body Back« är den sång som mest påminner om det vi fick höra på det framgångsrika albumet »Oh My God, Charlie Darwin«.

I början på första turnén efter det att de släppt »Eyeland« var de med om den allvarliga trafikolycka som gjorde att Jeff Prystowsky fick tillbringa lång tid i rehabilitering. Under tiden läste Ben Know John Cages biografi och fick då insikt i den fabel som sedan kom att ligga till grund för det konceptalbum som utvecklas till »The Salt Doll Went To Measure The Depth Of The Sea«.

Det finns ett minimalistiskt anslag till musik. Till en sång som knappt håller sig ovanför vattenytan i svävande lätthet läggs en instrumentuppsättning som inte tillhör de ordinarie för att folk indie band, men som skapar ett intressant ljudskimmer. Ut ur dimman skönjer man en flytande känsla som knappt tar sig fram i styrfart där sångtexterna konstant för lyssnaren tillbaka till frågan om att bli mindre och mindre och slutligen upplösas en större enhet. Bara för att föra oss tillbaka till frågan om liv och död i den inledande »Bone Of Sailor, Bone Of Bird«

Det finns ett inbjudande bemötande i framförandet som gör att man vill komma närmare, känna atmosfären. Trumpetljudet i »Coral Cresent« är bara ett exempel på instrumentinslag som tar en med överraskning.

Detta det femte albumet från The Low Anthem avslutas med »Final Transmission From The Diving Umbrella«. Här kompas sången av en elektronisk interaktion som känns som ett överjordiskt sökande förpassat till havets djup.