Visst är han sin faders son. Visst är han son till McKinley Morganfield. Det går inte att ta miste på. Och nu har han också gjort en hyllningsplatta till sin pappa, Muddy Waters, en av bluesens stora legender.

Redan på tidigare plattor hörde vi likheterna. Rösten, tonen, omfånget betoningen, det mesta gick att känna igen. Då var det en och annan låt som hörde hemma i Muddys repertoar. Här kommer nu en hel platta. Håller det? 13 mer eller mindre kända spår från Muddys katalog. De flesta är dels komponerade av honom själv och dels av Chess stora sångskapare, Willie Dixon. Jo, det är bra. Förvånansvärt bra. Oddsen för att ett projekt av den här typen ska gå hem är inte så stora. Son sjunger stor stjärna till faders sånger. Och speciellt som han inte började sin sångkarriär förrän han var över 50 år.

Bandet som kompar Mud gör också att det blir riktigt bra blues. The Fabulous Thunderbirds sångare och munspelare Kim Wilson har stor del i projektet och har också fått dela rubriken med Mud. Kim är en utomordentligt bra munspelare och här plockar han fram hela sitt register av Little Walter-inspiration. Till sin hjälp har de också de kanske inte största namnen på musikhimlen men några av de främsta att spela Chicagoblues. Billy Flynn och Rusty Zinn gitarr, Barrelhouse Chuck piano, Steve Gomes bas och Robb Stupka trummor gör ett genomgående fint jobb.

Arrangemangen är enkla och ger ett stort utrymme för musikerna att hitta sina roller. Det placerar också Muds sång och Kims munspel på plats utan att för den skull ta i. Kontrollerat enkelt men samtidigt stort.

Till och med sångvalet är rätt gjort. Otis Smothers »My dog Can´t Bark« har ett slidegitarrspel som precis som Muddy en gång gjorde, för samman Mississippidelat och Chicago i samma sång. »I Don´t Know« är en shuffle där Barrelhouse Chuck bjuder på ett fint solo. Redan i den inledande »Goin´To The Main Street« visar Mud och Kim en samsyn och ett samförstånd som sedan kommer att finnas hela platt genom.

Rädslan för att Muddys mer kända spår, som »I Love The Life I Live, I Live The Life I Love«, »I Just Want To Make Love To You«, »Still A Fool«, Nineteen Years Old» eller «Blow Wind Blow”, skulle kännas tunna och orkeslösa, tafatta eller diffusa är obefogad. Å andra sidan har Mud säkert medvetet inte valt de allra mest kända av pappans sånger. Därför bra valt och utfört med stort hjärta, och inte med en tanke på att snylta på pappa Muddys ära och namn nu när vi snart ska fira 100 årsjubileum sedan hans födelse 1915. En hyllning helt enkelt.