Att den ledande amerikanska musiktidningen Rolling Stone valde Richard Thompson till en av tidernas 20 främsta gitarristerna var inte utan anledning. Richard har under sina 40 år som artist och med sina 400 sånger i portföljen visat att han platsar här. Det nya 21:a albumet »Electric« är inget undantag. Tvärtom. Det är ett gitarrdrivet album med ett bitvis alldeles lysande gitarrspel från Richard. Han bjuder musik som är elektrisk på många sätt. Den är laddad, strömförande och blixtrande.

Inspelat som en powertrio hos Buddy Miller i hans hemmastudio i Nashville. Buddy upplevde inspelningarna och hans bidrag som kompgitarrist som en 14 dagar lång gitarrlektion. I grunduppsättningen har Richard med sig Taras Prodaniuk på bas och Michael Jerome på trummor. Dessutom då Buddy på gitarr, Stuart Duncan på fiol och Dennis Crouch på bas.

»Electric« bär ett genomgående drag av pessimism uppblandat med bitter ironi. Det är en blandning av kärv och hjärtligt grinig livsåskådning och våldsam samhällskritik. Själv säger Richard att det är som en blandning av Judy Collins och Bootsy Collins, eller Jimi Hendrix och Peter, Paul and Mary. Jag skulle snarare säga att det är en variation på Richard Thompson från tiden med Fairport Convention till »Dream Attic«.

Den inledande »Stoney Ground« är precis det stenhårda möte med verkligheten som jag tror att Richard söker. Den består av en grundstomme Thompsonsk klassisk musik men ombyggd till New Orleans möter folkrock. En småstadsskandal på arenarocksyta med Thompson som byn skvallerkäring eller den medeltida music hallens självskrivne narr. »Salford Sunday« är en lättsamt svängig sång om dagen efter i dubbel bemärkelse. »Sally B och «Stuck On The Trademill» är två sånger med tydlig samhällsbeskrivning. Mer bedrövelse här än ironi med rader som «The bank´s repossessing, it´s hard times I´m guessing» och «The money goes out, the bills come in, round and round we go again». «My Enemy» är en av plattans stora nummer i sin balladform och med ett skimrande gitarrspel från Richard och bakgrundssång från Siobhan Maher Kennedy. Allison Krauss i alla ära för hennes medverkan på «Snow Goose” men det är Siobhan som gör det djupaste intrycket med sin medverkan på sex av spåren.

»Good Things Happens To Bad People« och »Where´s Home« är en mellanakt i catchy pop, även om den sistnämnda får lite countryanda genom Duncan fina fiolspel. »Another Small Thing In Her Favour« är en visa om förlorad kärlek och ett långsamt och smärtsamt uppbrott. Fin sång och ett underbart gitarrsolo. »Straight And Narrow« soulig garagerock och de två avslutande sångerna »Snow Goose« och »Saving The Good Stuff For You« är akustiska nummer. Där »Saving« är en riktigt, riktigt fin Thompsonsk kärlekssång som speglar med ironin och smärtan hur det är att åldras.

Deluxeversionen av »Electric« innehåller ytterligare fyra spår från det senaste inspelningstillfället tillsa amns med »Auldie Riggs« och »Auldie Riggs Dance« från albumet »Cabaret Of Souls« och »So Ben Mi Chá Bon Temps« från albumet »1000 Years Of Popular Music«.

De fyra nya tillkommande spåren klarar sig bra i en jämförelse. De skapar en ännu bredare bild av Richard Thompsons register och de bygger på ett tätare samarbete med Stuart Duncan och hans fiol. »Will You Dance, Charlie Boy« är närmast att likna vid en snabb och dansat cajunrockare, »I Found A Stray« är en akustisk sorglig historia från dödsskuggans bakgård och »The Rival« snabbare traditionell irländsk folkmelodi. »Medan «The Tic –Tac Man är mer en traditionell Thompsonlåt, men med mandolin som huvudinstrument.

»Electric« kan räknas in bland de bästa album som Richard Thompson har gjort.