Har vi här en ny stjärna i vardande? Ja, att döma av hennes nya, andra, album så finns potentialen. Svensk-kanadensiska Sarah MacDougall sjunger med en personligt spännande röst, med en härlig melodi och kombination av mjukhet och spets. Och här finns mer att hämta. Vi kan höra på några sånger att hon gömmer ytterligare en nivå av möjligheter inom sig. Hämta upp dem, släpp ut dem och det kommer att bli ännu mer spännande och fängslande. Hon kittlar oss i »Song #43«.

Sångernas svävande lätthet bärs upp av fina instrumentinsatser och ett fint arrangemang i händerna på tre producenter som vet vart man är på väg. En av dessa är alltid Sarah. Och oftast Matt Rogers, som även spelar en hel del olika instrument. Och någon gång tillsammans med Bob Hamilton, som spelar pedalsteel på »Permafrost«. En sång som dessutom är en kall isig mittpunkt i denna sångcykel, där storm och kyla återkommer. Samtidigt finns det en värme och ett lugn i denna kyla och storm. Det är som världen var i uppror utanför Sarah men att hon har ett inre lugn att lokalisera ut i framförandet. Eller hör jag fel? Nej, för det hela börjar med »some people put their lives into a dream, I put my life inside a song«. Eller? Det finns ett gnagande tvivel, det finns en ensamhet, det finns ett mörker, det finns en kyla, det finns en saknad. Ändå hör jag ett hopp, som kanske inte finns. Det borde finns plats för lite sol, lite lycka, lite framgång också.

Därför är det är så trevligt att höra den fingertoppskänsla som de har haft i instrumentsättningen. Härligt att den fylliga resonansen från en weissenborn får vara med och blanda sig med orgel, wurlitzer, piano, glockenspiel, pedalsteel, fiol, cello, harmonium, gitarr, bas och trummor. Ja, inte allt på en gång naturligtvis utan väl portionerat och använt.

På textsidan finns det lite mer att göra. Det finns en kärna som är stark i alla sånger medan några får en utsmyckning som ibland blir för lyrisk för sångernas eget bästa.

Det är en kombination av americana, folkmusik, indiepop, country och gospel som kommer med en oftast svepande rörelse. Mer skånska öppna slätter än kanadensiska mörka skogar. Det hela slutar ändå med att vi en gång kommer att ha gjort det vi skulle göra och blåser iväg. Trots detta känner jag ett harmoniskt lugn när jag hör »The Greatest Ones Alive« Lurar hon oss? Vad månde det bliva av denna talang!