Ännu en av dessa många duktiga gitarrister som har bluesen som bas för sin musik. Oftast mycket fint pick, strum och slide, här från en National Reso-Phonicgitarr. Nu skulle detta kunna vara ett av de skickliga men opersonliga verk som kommer i ett handfullt antal per år. Och ibland har tolkarna av äldre bluesartisters låtar en egen personlighet som är lika med noll. Tom lyfter sig lite över denna nivå med hjälp av trummor och bas på sex av spåren och steelgitarr på två, vilket ger en lite annorlunda tolkning.

Det som slår mig mest är ändå vilka fantastiska sånger originalen egentligen är. Vilken personligt kraftfull och livgivande gospelblues de en gång lyckades skapa. Tom har här valt att göra sina tolkningar, eller kopior, som en hyllning till sina förebilder genom att plocka ut och framföra deras gospelbluesalster. Mycket hjärta blir det när han spelar Muddy Waters, Lightnin´ Hopkins, Fred McDowell, Charley Patton, Washington Phillips, Blind Wille Johnson, Robert Wilkins, Bukka White, Dock Reed och Son House. Då förstår ni också att det var personliga artister med personliga röster och ett personligt gitarrspel. Nu blir Toms versioner lite för fina, lite för vackra, lite för putsade utan skarpa kanter, hets och hot. Och väljer man då att efterlikna istället för att skapa egna versioner blir jämförelsen tuff. Eller vem gör Blind Wille Johnson mer en Blind Willie, Muddy mer än Muddy eller Charlie Patton mer än Patton själv.

Nu är Tom en duktig gitarrist och också en sångare med en bättre sångröst än många andra inom samma tolkningsområde. Denna hyllningsskiva från Tom och The Get-Rites är klart lyssningsvärd. Trots det blir längtan till originalen större i längden. Men tack ändå för att du påminde mig.