Guy, Buddy - At Glastonbury

Det börjar dra ihop sig till utomhusfestivalsäsong igen. Ett sätt att värma upp är att titta på Buddy Guys framträdande på Jazz World Stage Glastonbury Festival från juni 2008. Bortåt 200 000 personer samlas i den lilla staden Glastonbury, där A39 och A361 möts i Somerset i sydvästra delarna av England. Buddy Guy var där 2008 och det var BBC också.

Buddy Guy var 72 år då och hade 51 års musicerande bakom sig. Inte så konstigt att rösten låter sliten, ansträngd och lite sprucken när det går uppför. Gitarrspelet är lika stor mullrande och ilsket intensivt som alltid. Buddy är pigg för sin ålder och har en god kontakt med publiken genom hela konserten. Kan han vara annat än glad när han hela tiden ser ut mot en jättestor banderoll som säger »Buddy Guy is God«. Vi är glada att han har lagt av snickarbyxorna, men skulle bli ännu gladare om han också bytte ut den bak och framvända gubbakepsen.

Gitarrspelet är en bärande del av Buddy Guys konsert. Han växlar förnämligt mellan det högintensiva och det lågintensiva. Gitarrtrick hör naturligtvis till det obligatoriska. Det gjorde det redan 1957. Annars är han snabb med att visa att det egentligen är han som är förebilden för alla andra gitarrister. Nästan. För förebild för John Lee Hooker och »Boom Boom« kan han ju knappast vara. Men Eric Clapton och Cream i »Strange Brew« och Jimi Hendrix i »Voodoo Chile« skulle gå. Livfullt lekfullt och med en god glimt ögat visar han att han kan spela allas gitarrspel. Vilket dessutom säkert är sant.

Låtvalet sträcker sig över hela Buddy Guys karriär. Även om spåren från tiden på Chess lyser med sin frånvaro till företräde för dem som är gjorda under 90-talet och framåt. Att starta med den gamla godingen »Little By Little« för att få upp publikkontakten visar sig helt rätt. Och att fylla på med »Mustang Sally« ännu bättre. Man har väl varit med, skulle han säkert säga om man frågade. »Fever« blir ett mellanspel mellan Buddy och Marty Sammon på keybords innan den stora hiten »Damn Right I´ve Got The Blues« från -91 levereras. Sedan kommer »Feel Like Rain« från -93, »Steppin´ In« från -94 och »Skin Deep« från den CD som kom i anslutning till festivalen -08.

Som vanligt gör BBC ett bra jobb. Ljussättning, kameraföring, bildväxling och ljus är bra. Mörkret faller under den timme vi kan återuppleva här och harmonierar väl med den behagligt mörkblå bakgrunden på scenen. En bra konsert från Buddy Guy i god form på Jazz World Stage i Glastonbury 2008.
Skrivet av Staffan Solding
Toplista

Bäst 2020

Bob Dylan - Rough and Rowdy Ways Solomon Burke - The King Of Rock ´N´ Soul: The Atlantic Recordings (1962-1968) John Coltrane - Giant Step 60th Anniversary Richard & Linda Thompson - Hard Luck Stories 1972-1982 Neil Young - Homegrown The Gun Club – Miami Kursaal Flyers – Little Does She Knows Grateful Dead – Workingman´s Dead: 50th Anniversary Deluxe Edition Lucinda Williams - Goods Souls Better Angels Frazey Ford - U Kin B The Sun Steve Earl & The Dukes - Ghost of West Virginia Green Leaf Rustlers - From Within Marin Rose City Band - Summerlong Brent Cobb - Keep ´Em On They Toes Fantastic Negrito - Have You Lost Your Mind Old 97´s - Twelfth Garcia Peoples - Nightcap At Whits End Cordovas - Destiny Hotel Shemekia Copeland - Uncivil War Don Bryant - You Make Me Feel Carla Bley - Life Goes On Shabaka and the Ancestors - We Are Sent Here By History Moses Boyd - Dark Matter Nubya Garcia - Source Majid Bekkas- Magic Spirit Quartet Zetterberg, Torbjörn & Den Stora Frågan - »Are You Happy?« Martin Küchen & Landæus Trio - Mind the Gap of Silence Per Oddvar Johansen - The Quiet Cormorat Verneri Pohjola - The Dead Don´t Dream Antti Löjtönen Quintet East - ALQE Kakofoni - Vargtimmen Hederosgruppen - Storstrejk Pär-Ola Landin, Jonas Östholm, Jon Fält - Loner Oskar Schönning/The Calle Stenman Quintet - America, Oh America Emil Strandberg - Prosodier Lira - Musiktidningen Liras höstnummer med en lista de hundra viktigaste albumen i svensk jazz är en härlig läsning
 
Staffan Solding
Laddar mer