Marc Huraux skrev ett brev till sångaren, gitarristen och jordbrukaren Ali Farka Touré (1939-2006) och frågade om han kunde komma till Mali för att göra en film om Touré – både som musiker och människa, om landskapet, det dagliga livet och människorna omkring honom.

När filmen börjar har Ali Farka Touré precis haft en konsert i huvudstaden Bamako. Musikern och regissören är på väg i bil till Timbuktu, där Touré har sin bondgård, och Niafunké, där han är borgmästare.

Touré sitter vid ratten och Huraux frågar hur mångar gånger han kört tur och retur mellan Timbuktu och Bamako. 1000 gånger, blir svaret.

Om bilen håller, säger Touré, brukar resan på den smala ökenvägen ta 18 timmar. Vid sidan om vägen, knappt synlig för ögat, rinner Nigerfloden, vars vatten gör det möjligt att odla i vad som verkar vara sanddyner.

I filmen berättar Ali Farka Touré om uppväxten, föräldrarna och sin mormor, som praktiserade »vad ni i Europa kallar voodoo«. Han visar platsen där albumet »Talking Timbuktu« spelades in och repeterar med sin »nevö« och efterföljare, gitarristen Afel Bocoum.

Detta varvas med konsertbilder där Touré sjunger och spelar både akustisk och elförstärkt gitarr i den typiska stil som påminner om blues men vuxit fram ur det ensträngade instrumentet gurkel. I Marc Huraux’ film, gjord med lika stora delar nyfikenhet och kärlek, blir Ali Farka Tourés musik en del av livet (och omvänt: Tourés liv blir en del av musiken).