Under många år har Tommy Galento Nilsson förtrollat oss med hypnotiskt rytmisk instrumentalmusik i banden OK Star Orchestra och Star Family. Galento tog sina musikaliska tankar och gjorde dem till ord. Eller kanske inte. Troligen var det så att både tonerna och orden utvecklades parallellt genom åren. För dikterna som han nu ger ut i »Att måla tågen blå« är hämtade från 1980-talet och framåt. Samlingen är uppdelad i sex separata kapitel, där »Då« inleder med:

Vårsolen lägger lakan
trapphus efter trapphus
plåten på taken
sväller av värmen

bakom gardiner
i vidöppna fönster
du och jag

visa inga bilder
från vintern som gick
utan hämta lakan
och lägg dig hos mig

och skapar ett anslag som följer samlingen igenom. Reflekterande betraktelser som cirklar kring tankar och händelser tätt ihopflätade i ett oftast lågmält skimmer. De ligger hudnära och har ett återkommande »du och jag« eller »mig och dig«.

Dikterna växlar under åren mellan svårmod och glädje likaväl som mellan eftertänksamhet och spontanitet. Över åren betyder egentligen att de båda inledande kapitlen »Då« och »Nu« skrevs på 80-talet.»En sorts berättelse« är en sann historia och »Ute« och »Inne« inspirerade av 90-talet och avslutande »Varandra« från tidigt 2000-tal.

Stockholm fladdrar förbi, likaväl som avtrycken av de många jobb som Galento har haft genom åren för att täcka upp de sporadiska inkomsterna från musicerandet. Korsningen Götgatan – Ringvägen, Bromma Flygplats, Katarinahissen och Liljeholmen är platser som har satt sina spår. Precis som oljecisternrengörare som bildar underlag till »Ledig på fredag«, eller något av de många andra jobb där det finns:

skjutdörrar i plåt
små rostiga luckor
du får åla dig

allting är
och skall
vara låst

under ytan
våning efter våning
lastrum av rost

ett bra
men tråkigt
arbete

fritt

Versraderna växlar i längd vilket också gör att både rytm och takt skiftar. Från enordiga till flerordiga skapar skiftningar som också ger läsningen olika melodi. Ibland med ett rim, oftast inte.

Tommy Galento Nilsson lyckads i samlingen »Att måla tågen blå« att på ett personligt och läsvärt sätt skildra sina känslor och upplevelser över tiden. Betraktelser och reflektioner samsas om utrymmet. Åren har lagt ett eget skimmer över tillvaron. Här och var sticker verkligheten ut ett törna, gör en liten rispa, som läker, men lämnar ett litet ärr. Ett ärr som ger minnen av verklighet och saknad, hos oss alla.