Norah Jones är en good ole girl, så ung hon är. Hon fick sitt kontrakt med Blue Note för att Bruce Lundwall inte ville göra samma misstag som han gjoorde med Eva Cassidy. Hennes kontrakt med Blue Note blev inte av, där för att hon var alltför svårkategoriserad. Folk, jazz eller blues?

Samma svårighet finns med Norah Jones. En skiva på Blue Note: då är hon jazzsångerska. Men hon har gärna deltagit i olika countrysammanhang. Hon gör en fin insats, en av de bästa, på hyllningsskivan till Dolly Parton, »Just Because I’m A Woman«, och hon gör fantastiska versioner av »I Walk the Line« och »Tennessee Waltz« på jazzgitarristen Joel Harrison jazz- och countryfusionsprojekt »Free Country«.

På sin andra skiva »Feels Like Home« anknöt hon tydligare till en mer traditionell singer/songwriter-estetik än på debuten. Norah Jones är en gränsöverskridare, men det finns också en stark kontinuitet i hennes musik. Hennes musiker skapar en intim ram, ofta med starka improvisationsmoment, för hennes sång, och låtmaterialet, inte minst originalen, markerar en tydlig vilja att integrera de stora amerikanska traditionerna med varandra: Tin Pan Alley, jazz, blues, country, rock, den kvinnliga singer/songwriter-skolan.

Den fria attityd som Norah Jones visar i förhållande till materialet är också i långa stycken en jazzsångerskas. Hon skapar intima stämningar och ett personlig uttryck med små gester, med en lekfullt improvisatorisk inställning till melodin och den klassiska jazzvokalistens förmåga att träda små drillartade pärlband av mer eller mibdre associativt bestämda tonföljder.
En aktuell konsert-dvd, »Live in 2004« inspelad på Ryman Auditorium i Nashville, visar Norah Jones skilda sidor. Hon framför flera sånger från sina skivor, på just det intima sätt som vi förknippar med henne, men hon låter också Dolly Parton ställa till en gospelartad svängfest av Guds nåde »Creepin’ In«, blott för att ett par låtar senare skapa den skiraste skönhet tillsammans med Gillian Welch och David Rawlings i Townes Van Zandts sång »Loretta«. Hela konserten pendlar mellan det lågmälda och mer uppsluppna, nästan karnivaliska stämningar. Att den utmynnar i en jublande version av The Bands »Life Is A Carnival« är helt följdriktigt.

Det är en utsökt konsert, med fantastisk musik och ett smakfullt bildtänkande. Men dvd:n innehåller också en del värdefullt extramaterial: en alternativversion av »Creepin’ In«, en äldre konsertupptagning, några videor och diverse dokumentärer om bandet och turnélivet.