Charles Bradley går under artistnamnet »The Screaming Eagle Of Soul«. Vilket är en tämligen välfunnen beskrivning av den soul Bradley har att erbjuda. En kombination av James Brown och Sly Stone.

Charles Bradley hade en mindre lyckad karriär som James Brown-imitatör fram till för sex år sedan. Som 62-åring gjorde han en synnerligen lyckad debut med »No Time For Dreaming« 2011 på Daptone och följde upp med »Victim Of Love« två år senare. Och plötsligt var alla år av slit, inte glömda men, mer sedda som en inte så lyckad erfarenhet. Världen öppnade sig. Världsturné efter världsturné banade väg för ett tredje album, »Changes«. Som är här nu.

Men vad har hänt med musiken under åren som gått. Egentligen inte så mycket. Det är i stora stycken den Charley Bradley som vi lärde känna 2011 som åter kommer 2016. Kanske lite tätare i arrangemangen och lite modernare i anslaget. Tillsammans med The Menahan Street Band skapas sånger som har ett tydligt autobiografiskt inslag, sånger som växlar mellan kärlek och kroniskt förödelse.

Inledande »God Bless America« startar med en pratande inledning från Bradley som sedan övergår till »God Bless America« och en hint till Ray Charles. För oss i denna del av värden kan sången upplevas som på gränsen till hyckleri. Den följs av »Good To Back Home« som är Bradleys glada upprop efter sin återkomst till USA efter en turné ut i världen, och en entusiasm över att tidigare missär, både musikaliskt och vardagligt, är över.

Charles Bradley är en berättande sångare. Trots den rå, ruffiga och lite skrikiga sångrösten bär den en historia som kan ses som både ömsint och mjuk. Samtidigt är det snuddande nära traditionella R ´n´ B-klichéer. En balansgång som de flesta trots allt har överseende med när personerna bakom Bradley ger honom sitt stöd i denna uppdaterade neosoul.

Mest anmärkningsvärt att kanske ändå titelspåret »Changes«, som är en tolkning av Black Sabbath pianoballad med samma namn. Så om du vill, så är det sången som säger att soul griper över alla tider och många genrer.

Det som känns minst inspirerande och lite oförklarligt är det eko som de två avslutande sångerna har belastats med. Effekter utan effekt, minst sagt.

Charles Bradleys »Changes« får nog ändå ses som traditionell klassisk soul ompaketerat till levande uttrycksfull musik. Inte illa.