Eric Bibbs »Blues People« har tagit sin titel från LeRoi Jones genombrottsbok från 1963. Den kom samtidigt som de stora rörelserna drog över USA. »March on Washington for Jobs and Freedom« i augusti 1963 som slutade med att 250 000 människor samlades på Lincoln Memorial och marschen från Selma till Montgomery 1965 satta också sina spår. Aktiviteterna ledde till att The Civil Act antogs 1964 och The Voting Rights Act 1965.

Nu är musiken på »Blues People« inte alls like upprorisk och omtumlande. Snarare ganska vanlig Eric Bibb-musik. En snäll och vänlig bluestrubadurvariant.

Texterna i sångerna återspeglar dock händelser på 60-talet och andra som är så starkt förankrade i verkligheten hos den afrikansk-amerikanska befolkningen i USA. Inte minst Rosewoodmassakern 1923, som också får sin sång här. »Blues People« är dessutom en hyllning till Dr. Martin Luther King Jr och handlar till stor del om hans tankar om förändring och hopp.

Eric Bibb sjunger med en behagligt varm, mjuk och lite bomullsinlindad röst. I jämförelse med Guy Davis grova lite mer rossliga röst, som vi kan höra tillsammans med Eric i »Chocolate Man«. En fin sång, som också visar på Erics förmåga att sjunga duetter.

»Blues People « är platta som till stor del bygger på samarbeten. På gott och på ont. Det gör den mer ojämn än andra Eric Bibb-plattor. Erics plattor håller oftast en hög och jämn kvalitet. Vilket gör att mina förväntningar också är höga. Nu når »Blues People« inte upp till dessa. De svaga spåren är för många och variationerna för stora för att göra plattan till en homogen helhet.

Det hela inleds med »Silver Spoon«, en taktfast markerande blues med inhopp av Poppa Chubbys elektriska gitarr. Nu är den nedmixad och underställd den akustiska gitarren, vilket också gör låten så mycket bättre. Därefter kommer en av plattans höjdpunkter, »Driftin´ Door To Door«, en melodiös blues med två fina gitarrer. Sedan blir det inte så många fler höjdpunkter, trots att Blind Boys Of Alabama, Ruthie Foster, Harrison Kennedy, Glen Scott, Linda Tillery, André de Lange och Leyla McCalla tillför sina kunskaper.

Det hela avslutas också med att just Linda Tillery finns med i »Remember The Ones« som är lite funkigare med blås, att André de Lange bidrar i den afrikanskinspirerade »Home« samt Leyla McCalla i albumets sista spår, »Where Do We Go«.

Ja, en bra fråga för Eric Bibb att ställa sig. Så här efter 36 album, vilken väg ska jag nu ta? Vi väntar med spänning.