Det finns tillfällen när man blir så innerligt trött på dessa vita gitarrkåta bluesimitatörer som varken har kunskap eller sinne för att utforma musik som kommer i närhen av vad som skulle kunna kallas blues, men som tror att volym och snabbhet är lösningen.

Luke Winslow-King är vit, unga och spelar gärna gitarr. Men till skillnad från många andra har han både kunskap och sinne för att använda sin erfarenhet och sitt gitarrspel på ett bra sätt. Långsamt och eftertänksamt, snabbt och överraskande. I alla fall annorlunda. På sin senaste platta »Everlasting Arms« botaniserar han över hela det musikaliska fältet från tiden före första världskriget. Skulle man inte kunna tro från en kille som ser som om han kom från ett överklasscollage i Princeton.

Luke är en lysande slidegitarrspelare och skulle kunna låta denna kunskap dominera ljudbilden. Han skulle lätt kunna plugga in och skruva upp till max och bli en gitarrhjälte. Men istället får gitarren den plats den bäst passar till; att sticka upp då och då eller passa in i ljudbilden tillsammans med sången och kompet.

Född i Cadillac, Michigan och tidigt försedd med en gitarr i händerna hamnade han efter ett tag på universitetet i New Orleans. Här fick han ett stipendium att fortsätta sina musikstudier vid universitetet i Prag. Väl åter på amerikansk mark fann han sig spela på gatorna i New Orleans. På den vägen är det. Efter att ha varit med att starta Earthwork Music och givit ut sitt debutalbum på det bolaget 2006 har det kommit ytterligare två album. Nu är det dags för ett fjärde, »Everlasting Arms«.

Albumet startar med en skiffle i form av »Everlasting Love« och fortsätter sedan med en blandning av inspiration från jazz, country, folkmusik, blues och ragtime. »Levee Man« har en trumpetintro som för tankarna till New Orleans och resten av låten kunde följa flodångarna upp längs Mississippifloden. »Swing That Thing« liknar rockabilly och »The Crystal Water Springs« en deltabluesklassiker. »La Bega´s Carousel« är hämtad från en juke joint på 50-talet med ett fantastisk trumpet och »Graveyard Blues« är underskön ballad. »Cadillac Slim« är en lite snabbare och ruffigare countryblues med hjälp frun Esther Rose på sång. Esther tar huvudrollen i duetten »Wanton Way Of Loving«, en sång som understöds av fiol och pedalsteelgitarr. »Domino Sugar« är en altcountrylåt med ett riktigt skitigt gitarrspel. Den avslutande »Travelling By Myself« bjuder på ett underbart bottleneckgitarrspel som visar vad Luke lärt sig på gatorna i New Orleans och alla åren på universiteten.

Luke Winslow-Kings fjärde album är hans klart bästa. Han har utvecklat sitt musikaliska utrymme ytterligare och bygger här musikaliska kompositioner som når oanade höjder. En blandning som bildar en homogen enhet skickligt arrangerat och framfört. Musikhistoria överförd till nutid. Mycket bättre än så kan det inte bli.