Mighty Sam McClain, som fyller 70 år i år, har sedan 60-talet haft sin fasta bas i the deep soul/bluestraditionen tillsammans med Bobby Blue Bland, O.V. Wright och Solomon Burke. 1966 spelade han in en version av Patsy Clains »Sweet Dreams«, som också blev hans start på en lång sångkarriär. Inte utan problem. Trots ett antal singlar var det vanligt jobb som drog in pengarna under de första 15 åren. Inte förrän i slutet på 80-talet började det hända något mer. Turnéer världen över och, fram till idag, en 16 album under västen.

Sam har alltid haft en härligt fyllig och varm sångröst, en röst med mycket känsla och rytm. Den finns kvar och det är den han lever på. Främst är det ballader eller långsammare sånger som han skriver tillsammans med sin parkamrat sedan 18 år, Pat Herlehy. Pat spelar dessutom det mesta på plattan; gitarr, tenorsax, flöjt, Hammond B 3, stråkar och slagverk. Svarar sedan också för alla arrangemang.

Musiken har breddats genom åren och sökt inspiration och samarbeten över gränser. Inte minst minns vi samarbete med den norske gitarristen Knut Reiersrud i »One Drop Is Plenty«. Men det är även funkiga rytmer och modern R&B som kommer till. Den avslutande »Dance« hade platsat hos Sly And The Family Stone och »Can You Feel It?« i James Browns katalog. På »Rock My Soul« och »Hey Baby« får wha-wha-pedalen arbeta för högtryck medan övriga sånger lever i ett mer traditionellt southern soulliv.

Många av sångerna på »Too Much Jesus« har som man skulle kunna tro av titel ett religiöst tema. Inte utan att ett stråk av gospel från den tidiga ungdomens kyrkosång har smugit sig med. Sam söker också hjälp med att få sin älskade tillbaka i den jazzigt smärtsamma balladen »Tears« och kallar Gud en gudomlig parfixare i den funkiga soulballaden »So Into You« . Gudomlig guidening är också ämnet i den långsamma och väldigt fina »Missing You«. Och en kärlekssång till Gud kan man nog kalla den R&B-fyllda »Use Me«.

Här finns det tillräckligt med riktiga instrument för att det ska kännas äkta. Inte den sterila miljö som kommer från många av dagens southern soulinspelningar mer gjorda i kontrollrummet än i levande livet. Eller de gitarröverstyrda, volymdränkta bluesrockplattor som översvämmar oss från när och fjärran. Nej, den tajming och det svar på blåset som Mighty Sam McClain bjuder i »Feel So Good« känns bara så nära och varmt. Samtidigt har jag lite svårt att förstå storheten i titellåtens humoristiska uppgörelse med en återfödd och reformerad alkoholist. Inte för innehåller, mer för musiken och sången. Han kan bättre än så, och det har han visat i de övriga sångerna. Fortfarande mäktig, Mighty Sam McClain.