John Henry är ett americanaband från Piteå. Americana kan man sätta som huvudrubrik på den samling musikinslag som de framför även om de faktiskt blev svenska mästare i kategorin Bluesgrass/Old Time 2009. För här finns även inslag av amerikansk folkmusik, ballader och folkblues som ger musiken bredd och styrka. Tradition skulle också fungera som rubrik. För 12 av sångerna på deras andra platta »Rural Dwellers« är traditionella sånger med en lång historia bakom sig. De är alla bärare av öden och äventyr, hårt liv och ond, bråd död under den tid då Amerika byggdes med svett, blod och tårar. Och med en massa fin musik.

Trots sångernas hårdhet bygger de på en musik som har en spröd ton, lika livsbejakande och stark som det första vårgräsets tuffa skirhet. John Henry har en stram lekfullhet som ger en tydlig linje och ett säkert grepp om musiken. Man bygger inte, alla stenar finns där redan från början, men de gör dem synliga efterhand som de behövs för att skapa sångerna. Inget känns överraskande, men är det egentligen ändå.

Det är på många sätt Mikael Backmans både taktfasta och melodiösa munspel som visar vägen. Det ger också musiken ytterligare en dimension och ett lite annorlunda sound. Det är inte banjo och mandolin som dominerar och en fiol som fyller på och kompletterar. Här finns både banjo, mandolin, gitarr och den obligatoriska basen men ändå är der munspelet som för det mesta leder framfarten. Det är inte heller enbart upptempolåtar vi får höra. Snarare tvärtom.

Förutom sitt munspel trakterar Mikael Backman även Openback banjo och Erik Berggren Resonator banjo, gitarr och mandolin, Jonas Lindbergh bas samt Ulrika Weinz gitarr. Det är även Ulrika som står för den fina sången, med en röst och ett anslag som är som frammejslad för just den här typen av musik. Ulrika har även skrivit två av de tre sånger som inte är traditionella och där den melodiösa folkmusiklika »The Little Blue Bird« är riktigt fin. En fin version av Dave Rawlings underbara »I Hear Them All« gör man också.

När man håller sig till traditionella sånger ger det också möjlighet att göra självständiga tolkningar. Anekdoter blir till nya historier i ny förpackning. Sånger som »Make Me A Pallet On Your Floor«, »Moonshiner« och »Raising A Ruckus« skulle lika väl kunna komma från en tidig 1900-talsfolkbluesinspelning och munspelet låter som ett tåg i »Train On The Island« precis som det alltid har gjort.

John Henry ger oss med sitt andra album gammal amerikansk traditionell musik i ny förpackning, försiktigt knådad och kryddad efter eget behag till en smakfull och skirt spröd upplevelse av värme och kärlek hämtad som groddar från en ond, hård tid av utveckling och överlevnad.