NYHETER

Streamat release party med The Ghost of Paul Revere

Videopremiär: Ellen Sundberg: Total Darkness

Singel/videopremiär: Hege Brynildsen - The Old Man & The Rabbit

Videopremiär: Olin+ - Flickan och planeten

Arkivet

LIVE

Mer live

RECENSIONER

Bruce Springsteen - Letter to you

Elvis Presley - From Elvis in Nashville

Brennen Leigh - Prairie Love Letter

Cina Samuelson - Sing with Your Heart and Soul

Arkivet

ARTIKLAR

Who´s gonna fill their shoes - Captain Sukram

Who´s gonna fill their shoes: Thorleif Bratval

Who´s Gonna Fill Their Shoes: Johan Berggren

Americana-festival i Kristiansand

Arkivet

BÄST JUST NU

Bäst just nu enligt Magnus Östnäs

Bäst just nu enligt vibeke sjøvold

Bäst just nu enligt Henrik Göransson

Bäst just nu enligt Leo Friberg

Arkivet

De flesta sångerna på »Fly Down Little Bird« spelades in 2008. Mike Seeger var sjuttiofem år och avled ett år senare, Peggy var sjuttiotre. Bakom inspelningarna ligger ett livs umgänge med de folkliga musiktraditionerna i USA, ibland i skuggan av den äldre halvbrodern Petes musik men också med tydligt personlig profil. Där Mike Seeger dragit åt old timey, inte minst i gruppen New Lost City Ramblers, har Peggy Seeger ofta varit en bitsk protestsångerska men hon har också verkat i den brittiska folktraditionen. Hon har också varit bosatt i Storbritannien sedan 1950-talet och var under lång tid berövad möjligheten att ens besöka USA på grund av de abderitiska visumregler som slutligen avskaffades i början av 1990-talet.

Många av sångerna skrevs eller dokumenterades på 1930-talet. Det är fiddle tunes, ballader och protestsånger som »The Farmer Is the Man«, också känd under titeln »Taxes on the Farmer Feeds Us All«. Stämningarna varierar från vemodsfylld kärlekslängtan via den sociala protesten till innerlighet, och det finns hela tiden ett nära samspel mellan valet av intrument (banjo, fiol, mandolin, akustisk gitarr, Hawaii-gitarr) och stämningen i framförandet, även om tempot på old timey-manér ofta drivs upp.

Vokalt drar både Peggy och Mike gärna långt upp i registret, vilket ytterligare understryker stilrenheten. Att deras röster inte är lika bärkraftiga som några decennier tidigare är naturligt, men engagemanget, den stilmässiga integriteten och kärleken till musiken är oanfrätta.
Read more about Mike Seeger & Peggy
Det är väl närmast en dödssynd av en bluegrassälskare att säga att banjon ibland kan bli alltför pådrivande, alltför dominant, både i äldre bluegrass och i den samtida. Att låta banjon få alltför stark frontposition är också en kardinalsynd när artister från countryns mainstream söker sin lycka i bluegrass. Dolly Partons första skiva i genren är bara ett exempel. Och därför har jag ofta haft svårt för Tony Trischka, hans lysande teknik och glada experimentlusta till trots.
Igennem de seneste par år er der dukket endnu et interessant navn op på den jamaicanske reggaehimmel. Han hedder Zareb og har mest været kendt for et par solide duetter med kollegaerne Fantan Mojah, Jah Mason og Perfect. På det fine debutalbum Authentic Love beviser Zareb, der tidligere gik under kunstnernavnet Mr. Flash at han skam også kan selv. Albummets 17 numre er samlet og udsendt af Ingo Rheinbay fra reggae diskoteket og produktionsselskabet Pow Pow, der med base i Køln og med et par fine album og rytmer bag sig efterhånden har slået sit navn fast internationalt. Produktionsmæssigt er tingene lagt i hænderne på så kendte folk som Bobby Digital, Calibuds, Pow Pow, Lion Vybez, High Score og der er genhør med mange kendte rytmer som Overstand, Ever Bless og Jah Glory. Blandt albummets mange highlights skal nævnes Love Surround Me, Daily BreadNational Front rytmen samt den kraftfulde duet med Fantan Mojah i Rastafari Is The Ruler. Så selvom der er tale om et album med Zareb, så skal vi alligevel ikke snydes for en række eminente duetter med førnævnte reggaekollegaer. Stemmemæssigt minder Zareb en hel del om 1980ernes store stjerne Half Pint, ligesom der også er en lille Michael Rose fra ex. Black Uhuru i stemmebåndet, hvilket især kan høres på det fine Burn Dem Red. Et særdeles lovende album fra en af reggaemusikkens newcomers.
Chan Marshall är en slug liten rackare. Över sex album har hon lyckats lura en hel indievärld (och nästan en hel kritikerkår) att hon är den kvinnliga motsvarigheten till Will Oldham. Viskande sång, svartsynta texter och ett lika trevande som taffligt anslag har gjort henne till en ikon för ett otal låtskrivare, inte minst för medlemmar av det starka könet. Hennes senaste genidrag är att spela in sin nya platta i klassiska Muscle Shoals-studion, med bland andra Al Greens kompmusiker. Men mig lurar hon inte.
Ibland kommer verkligheten alla fördomar på skam. Det gäller till exempel mitt förhållande till Michael Jackson. Jag är ju tillräckligt gammal för att ha svurit över »Going Back to Indiana«. Jag är i och för sig inte säker på att Michael Jackson ens var med på den skivan, men han kom med i brödragruppen och han hade diverse trista hits några år in på sjuttiotalet. Jag minns väl rätt?
I midten af 1980erne fik de to tyske venner Ingo & Backra kendskab til dancehall musikken gennem en ven, der havde medbragt nogle sound system kassettebånd fra jamaicanske reggae diskoteker. Efter de i en årrække havde haft lyttet til plader med Bob Marley, Peter Tosh og andre reggaekunstnere blev de to venner så fascinerede af den rå musikstil fra den lille ø i det caribiske ocean, at de efter en tur til Jamaica besluttede sig for at lave sit eget sound system. Diskoteket fik navnet Pow Pow opkaldt efter lyden af to pistolskud, som dengang markerede en salut i de jamaicanske dancehalls. Det var tilbage i 1992.
Susan Tedeschi övertygar alltmer för varje ny skiva. Den nya »Back to the River« har sin titel efter en co-write med Tony Joe White, och Susan Tedeschi får fram ett lagom fläskigt wah wah-ljud, som i det tungt tillbakalutade gunget elegant återkallar Tony Joes musikaliskt lyckligare dagar.