musikkritik (sida 3 av 3) | Föregående sida | Nästa sida

Rune Häger: 2007-06-04 13:40		Håller med dig, Bengt, till 100 procent. Den modell du förespråkar här måste också vara det ärligaste sättet att skriva. Om det sen också är underhållande, roligt, intressant, personligt, lättläst, givande och informativt, så är ju det något man som intresserad läsare måste uppskatta. Jag tror också att man som läsare (det är ju bara att gå till sig själv, man är ju läsare även om man är recensent) skaffar sig ett antal recensenter som man läser med nöje och litar på. Och därför läser även när de recenserar något som man inte är intresserad av (men man kanske blir!). Att få tyckande att framstå som objektivt gränsar väl till ohederligt?
Magnus Eriksson: 2007-06-04 16:39		Vem har försökt att »få tyckande att framstå som objektivt«? Den enda som talat i sådana termer var ngn bloggolycka, som talade om beskrivande passager som något objektivt. Allt Bengt skriver ligger helt i linje med vad jag och Håkan skrivit. Oklarheten baseras på att Bengt och Håkan använde ordet »subjektiv kritik« på olika sätt. Det vi alla på olika sätt förhållit oss kritiska mot är det som, åtminstone jag och Bengt, för ett ögonblick kunde enas om att kalla för självcentrerad kritik, alltså en typ av kritikm där musiken, i det här fallet, bara blir en utgångspunkt för en manifestation av kritikeregot. Och om jag nämner de främsta företrädarna för en sådan attityd i svensk musikjournalistik (ingen av dem finns på Rootsy) får jag bara deras okritiska beundrare på halsen. Det är inte värt besväret.
Rune Häger: 2007-06-04 16:46		Jag har inte påstått att någon i den här debatten har försökt att få tyckande att framstå som objektivt. Formuleringen var tänkt som ett allmänt inlägg, eftersom jag har läst recensioner i dagspressen där det blandas fakta med tyckande så att allt verkar lika relevant. Är det ingen annan som har råkat ut för detta?
Magnus Eriksson: 2007-06-04 16:51		F'låt, jag trodde du snurrade vidare på tråden där användningen av ordet »subjektiv« lett till diverse begreppsförvirring och Tobias Brandt, eller vad han hette, tjafsade om hemska »objektiva« beskrivningar av musiken i stället för personliga reaktioner. Tala om skenmotsättningar....
Rune Häger: 2007-06-04 18:08		Förvisso. Det där med ordens betydelse kan lätt skapa förvecklingar i onödan. Som du så riktigt påpekade tidigare om »kritik«. »Kritik« behöver ju inte betyda något i negativ bemärkelse, även om man i svenska språket använder det mest som tillhygge.
Magnus Eriksson: 2007-06-09 10:05		Det är kul med rönnbärsbloggare som gnäller över att svensk jazzkritik är så oengagerad, alltså när den skrivs i dagspressen. En av gnällfisarna, Tobias Brandt (som i sitt billiga angrepp på Sven Malm inte ens mäktade med att stava rätt till den store komikern Thor Modééns namn), skriver följande inför sommaren: »Bossanovan är sommarens musik. Men inte för att den stojar, dansar och sliter i den solbrända partynerven såsom samban gör. Nej, bossanovan svalkar och lugnar. Den utgör det perfekta soundtracket till tidiga sommarmornar i staden och lugna kvällar ute på landet med caipirinha eller rosévin ute på altanen.« Det är fantamej den mest lysande jazzkritik jag läst på år och dar.
HÃ¥kan: 2007-06-10 10:31		Haha, influerad av vinkritiken kanske som närmast obligoriskt åtföljs med ett »passar till lammkotletter med timjansås och pressad... osv.« Det finns en bottenlös osäkerhet i svenskens förhållande till mat och dryck.
Bengt Eriksson: 2007-06-10 11:32		Och till musik...
Magnus Eriksson: 2007-06-10 13:11		»Versionen av Little Feats Sailing Shoes med sångerskorna i Slaptones framför micken blir bara intetsägande TV4-underhållningsmusik «, skriver en annan jazzbloggare, som också brukar gnälla på de riktiga tidningarnas jazzbevakning, om Jakob Norgrens nya skiva. Någon som förstår vad han menar? Vad är »TV4-underhållningsmusi k«?
Bengt Eriksson: 2007-06-10 13:14		Vilken annan »jazzbloggare«?
Magnus Eriksson: 2007-06-10 14:17		Markus Axelsson, www.jazzpasvenska.se , annars en bra sida, men här är han ute och snurrar.
Daniel Persson: 2007-06-10 20:27		När ni nu gör er lustiga över Tobias Brandts skrivande så måste jag rycka ut till försvar för hans blogg. Bossanova-texten som Magnus citerar innehåller ju bland annat en del riktigt schyssta skivtips för den som vill ge sig in i bossans värld. Tobias har överhuvudtaget skrivit en hel del riktigt bra texter och jag har fått många musiktips från sidan. Kan bland annat tipsa om hans artikel om Blue Note: http://tobydammitco.blogspot.c om/2006/11/nypremir-berttelsen -om-blue-note.html och om Impulse! http://tobydammitco.blogspot.c om/2006/07/impulse-en-historia -om-hga-ambitioner.html
Magnus Eriksson: 2007-06-10 21:01		Bra tips innebär inte automatiskt bra skrivande, eller hur? Fast Impulse-artikeln är ju ett elegant referat av Ashley Kahns bok. Och att referera är ju oxå en skön konst...
Daniel Persson: 2007-06-10 21:04		Nä absolut inte, även om de har betydelse för att jag tycker att hans blogg är bra, men tyckte att bossanova-artikeln var helt OK skriven också och Impulse! och Blue Note artiklarna som jag tipsade om är riktigt bra skrivna enligt min mening.
Tobias Brandt: 2007-06-11 00:38		Jag borde väl egentligen inte svara på dessa påhopp, men någon skulle väl säga att det var jag som började - så låt gå. Dock känner jag mig nödgad att förtydliga ett par saker. Jag har tidigare förklarat att min avsikt aldrig varit att ge personlig kritik - däremot tog jag mig friheten att dramatisera, inte nödvändigtvis raljera, för att tydliggöra min poäng kring Sven Malms jazzjournalistik. Jag älskar för övrigt Thor Modéen och har sett de flesta av hans filmer. Min huvudsakliga synpunkt är att det finns en ålders- och kulturklyfta mellan många jazzskribenter och deras läsare, och inte minst musikerna själva. Det är något jag fått bekräftat från många människor i min omgivning. Därmed borde det ligga i skivredaktörernas intresse att få in fler stilar i jazzjournalistiken för att bättre spegla det som händer ute på fältet. Men det är, som sagt, min åsikt. Att det blivit en sådan infekterad debatt av detta, där den gode Sven Malm endast fungerat som språngbräda, är intressant. Uppenbarligen måste jag ha trampat på några ömma tår som inte slutar värka. Den kritik jag riktat mot Sven Malm och övriga har jag också gjort i egenskap av betalande läsare. Jag betraktar inte mig själv som jazzkritiker. Jag är inte i en position där jag behöver skriva om musik för mitt levebröd. Därför bör det också betonas att min blogg är en högst personlig sida, som inte behöver underkastas några publicistiska krav eller efterleva särskilda normer. Jag skriver om precis vad jag vill, precis hur jag vill och när jag vill. Därmed inte sagt att jag inte gärna tar emot kritik och diverse påhopp, så länge diskussionen utgår från vad är blogg är och hur den fungerar. (Sen är det förstås också väldigt spännande att se hur bloggarna får allt större inflytande – och på många sätt utmanar de traditionella publicistiska normerna - i ett medielandskap som förändras allt snabbare.) Bossatexten ska med andra ord betraktas som ett exempel på ett populistiskt skrivande som riktar sig till en bred målgrupp. Den skrevs, målgruppsanpassad, för att publiceras i en mat- och dryckestidning för flera år sedan. Jag har inte haft någon anledning att ta bort ingressen av just den enkla anledningen att jag inte bara vill att de redan inbitna ska läsa den och upptäcka musiken. Snarare precis tvärtom. Att missta den för jazzkritik är förstås att missa målet totalt.
Lista ämnen | Föregående sida | Nästa sida Föregående ämne | Nästa ämne

Skapa en användare och logga in för att svara på inlägg