Rootsy logo  
Rootsy logo

Medarbetare

Magnus Eriksson

Frilansande litteratur- och musikkritiker. På det musikaliska området brinner Magnus för blues och jazz men allra mest för bluegrass och country av det mer traditionella slaget (med en förkärlek för skönsjungande damer). Falsksjungande alt.country-artister göre sig icke besväret!

Nyheter
Recensioner
Artiklar/krönikor

Kontakta


 
Bäst just nu:
Johan Berke Upstairs Five
Simpatico

(Gason Jazz)

Gitarristen Johan Berkes nya skiva rymmer känsliga hyllningar till Charlie Haden och Wayne Shorter, men också laddad melankoli, friare flöden där främst saxofonisterna Alberto Pinton och Fredrik Nordström får gott om rum att utveckla sina idéer; både rum och tid, eftersom improvisationerna både utvecklas och sprids i en akustisk rymd. Men de möts också i laddad dialog, som i slutet av »Comfort Zone D«. Där kan vi också skönja hur ett allt friare flöde övergår i fri improvisation, en tendens som fullföljs på »Comfort Zone A«, ett av styckena där Pintons basklarinett ger musiken både tyngd och rörlighet. Till det suggestiva intrycket bidrar Yasuhito Moris japanska recitation i ett spår och naturligtvis Berkes gitarrspel i dess varierande grader av frihet och uppstudsighet.


Alison Krauss
Windy City

(Capitol)

Alison Krauss gör ett suveränt nedslag i 60- och 70-talens mainstreamcountry i arrangemang som förenar det tidstypiska med den pietetsfulla smakfullhet som vi förknippar med sångerskan. Att säga att delar av countryns standardrepertoar blir som nya vore missvisande; det handlar snarare om kreativ återanvändning med osviklig stilkänsla och respekt för materialet som aldrig blir ett locus för profilering av sångerskejaget.


Black Sorrows
Faithful Satellite

(Rootsy)

Sent ska syndarn vakna. Den här skivan hamnade långt ner i en hög och kom fram när jag möblerade om samlingen. F’låt, Håkan! Skivan är i vilket fall en lysande sammansmältning av sydstatsrock, samtida s k americana och väckelsesvavel.


Ann-Marita
The Purple Ribbon Sessions

(www.annmarita.com)

Ann-Marita Garsed upptäckte jag av en händelse nyligen, en norsk singer/songwriter bosatt i Los Angeles. Jag har lyssnat mycket på hennes fullängdare »Intuition« från 2007 och ep’n »The Purple Ribbon Sessions« som kom för tre år sedan. Ann-Maritas musik förenar vackert västkustcountryn med landsdelens soligare rock- och poptradition. »California Sun« som inleder ep’n borde också gå rakt in i Californias solskenskanon, medan en sång som »Karoline With A K« är ett stycke djupt gripande countryepik om norsk utvandring till USA. Och en sång som »New Plan« är rätt och slätt lysande countryrock.

Angaleena Presley
Wrangled

(Thirty Tigers)

Sångerskorna i Pistol Annies har tillsammans men också var och en för sig gjort några av det senaste årtiondets mest övertygande countryskivor. Där Miranda Lambert haft en starkaste kommersiella dragkraften och Ashley Monroe varit den luttrade arbetarklassironikern har Angaleena Presley gestaltat den starkaste och mest seriösa klasserfarenheten. Nya skivan »Wrangled« är inte lika suverän som »American Middle Class«, men bra nog. Angaleena Presley utvecklar sina teman från debuten, men musikaliskt är det mer splittrat med en inte alltid lyckad splittring mellan balladbaserad countryepik, old timey-inslag och tyngre rock. Men skivan växer för varje lyssning, och det skulle inte förvåna mig om den mot slutet av året framstår som helt i nivå med övriga skivor från Angaleena Presley och hennes sisters in Pistol Annies-crime.


Rodney Crowell
Close Ties

(New West)

För varje skiva blir Crowells lyrik alltmer reflekterad och fördjupad. På nya skivan ramas sången in i lågmälda arrangemang med små sättningar. Textmässigt slås en brygga mellan uppväxtens East Houston och Nashville. Albumet inbjuder också till biografiska läsningar, även om den underbara duetten med Sheryl Crow »Im tied to ya’« inte behöver rymma en personlig kärleksförklaring utan kanske bara är ännu en ypperlig kärlekssång. Där får vi också ett utsökt, lagom spretigt gitarrsolo av nog Steuart Smith.


The Infamous Stringdusters
Laws of Gravity

(Compass)

Titeln på The Infamous Stringdusters nya skiva ger associationer till en musik och ett instrumentalt handlag som tycks trotsa tyngdlagen. Bandets medlemmar är alla glimrande musiker. Hur starkt gruppen än förankrar musiken i en tradition (old timey, white gospel, bluegrass) är det som om den kapar alla förtöjningar och lyfter. Lättheten i Andy Falcos melodiösa gitarrspel ger utsökt spänning mot Chris Pandolfis drivande banjo. Då rör sig musiken både uppåt och framåt.


Willie Nelson
God’s Problem Child

(Legacy/Sony)

Willie Nelson fyllde nyligen åttiofyra, men rösten är lika fokuserad som någonsin, Trigger lika vital och övertygelsen lika orubbad. Arrangemangen understryker livskänslan: stillsamt luftiga, eftertänksamma. Det är en makalöst bra skiva.


Brad Paisley
Love and War

(Arista/Sony)

Brad Paisley kan mycket väl vara countrypuristernas värsta mardröm. Han är en glimrande picker, och han har utvecklat countryns gitarrspel mer än någon annan de senaste trettio åren. Han hugger, lägger ut tjocka bakgrundsskalor, spelar fint avvägda melodisolon. Han ger steel och fiddle en tung roll i kompet. Hans musik är också tungt rytmiskt markerad som en sydstatsrockens kusin från landet. »Bredbent«, tror jag att klyschan lyder. Men Paisley är erkänd även i konservativa kretsar. Hans gitarrspel kan inte ens den mest dogmatiska honky tonker förneka, hur fast hen än sitter i reaktionär romantisering av dagens upphöjda pastischörer.


Sunny Sweeney
Trophy

(Thirty Tigers)

Recension kommer.


Susan Kane
Mostly Fine

(www.susankane.com/Hemifrån)

Susan Kane rör sig i gränslandet mellan folk och country. Hennes klara röst avtecknas fint mot ett avklarnat komp där akustiska stränginstrument dominerar, men där Peter Calo också kan närma sig Richard Benetts utspejsade effekter på elgitarren. Melodierna flyter fint, och lyriken utvecklas gärna symboliskt utifrån en vardaglig situation eller iakttagelse.


Janet Martin
Eve Sessions

(Hemifrån)

Janet Martin är främst en rutinerad låtskivare, men hon har också gjort flera egna skivor. Den senaste, »Eve Sessions«, har jag bara ett promoex av utan andra upplysningar än låttitlarna. Samtidigt är det en snygg utgåva med 70-talsmässig bootlegkänsla. Musiken rör sig åt det friare folkrockshållet med täta instrumentalinsatser, lätt psykedeliska gitarreffekter och en ljudbild där sången ofta skjuts in i en ljudväv, som ytterligare ett instrument som rör sig fram och åter i förhållande till övriga instrument.


På Spotify:

open.spotify.com/user/karlmagnuseriksson/playlist/2FtFW1U5uXZPwMK14MWp61

 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.