b�sta s�nglyrikerna eller -epikerna (sida 5 av 3) | Föregående sida | Nästa sida

Jonas Franksson: 2007-05-27 17:03		Eller jag kanske ska skriva »inga jämförelser i övrigt«, så ni förstår att jag förstår att man egentligen inte kan jämföra musik och journalistik.
Jonas Franksson: 2007-05-27 17:04		Det är bra Bengt.
Magnus Eriksson: 2007-05-27 17:18		Men visst kan vi jämföra musik och journalistik. Ray Davies tidiga texter var utmärkta socialreportage, och det sjunger om Tom Wolfes reportage.
Bengt Eriksson: 2007-05-27 17:33		En journalist - inte minst en musikjournalist - ska skriva reportage som man kan dansa till. Helst ska man också kunna dansa till en recension på 700 tecken men det är inte alltid så lätt att få till nåt sväng på det utrymmet.
Tobias Brandt: 2007-05-29 20:10		Kul att det blev en liten debatt av det här. Låt mig först klargöra att jag givetvis inte haft för avsikt att såra någon enskild person. ”Gubbe” kanske var ett dåligt valt ord – men kändes samtidigt ganska passande i sammanhanget. Däremot är det befogat att ta upp kritiken mot, i synnerhet, dagspressens jazzjournalistik. Att man bara har 700 tecken kan knappast vara ett problem, snarare en morot för att hitta nya kreativa sätt att formulera sig. Att hemfalla åt Sven Malms redovisande metod löser ingenting, då tar man sig vatten över huvudet och tvingas paniklanda i ”roliga intron och trixiga arr”. Personligen tycker jag heller inte att en mer abstrakt formulering som ”en säregen skönhet med stramt atonala inslag” ur förra veckans Steve Lacy-recension ger en tydligare och mer engagerande bild av musiken. Men det är, som sagt, min högst personliga åsikt. Jag tror att problemets kärna - och detta lär vara både en generationsfråga och en ideologisk vattendelare - är att recensenten är fast besluten om att på något sätt beskriva själva musiken, snarare än UPPLEVELSEN av musiken. Har man bara 700 tecken blir det trixigt om man känner att man måste redovisa hur det låter – särskilt om det är improvisationsmusik man skriver om. Andres Lokko, SvDs i särklass mest kreativa skribent, har sedan länge löst problemet och skapar ofta – trots, eller kanske just på grund av, sina 700 tecken – små mästerverk i tidningen. Han dramatiserar upplevelsen, hittar metaforer långt bortom själva musiken och placerar den därigenom i en vidare kulturell och emotionell kontext. Ett exempel från förra veckan: ”Varje melodi och textrad följer duons musikaliska idealmall där grafiken är det enda som förändrats sedan duon gick i högstadiet och författade sitt första gemensamma manifest till tonerna av Orange Juice.” Personligen finner jag ett sådant skrivsätt långt mer relevant än den deskriptiva metod som praktiseras på olika sätt av Malm och Eriksson. Jag är också övertygad om det går att skriva om jazz på detta vis. Jag och några andra i Sverige försöker ju göra just det. Den svenska jazzjournalistiken generellt är däremot fast i vad jag tror är en alltför stor vördnad för det musikaliska hantverket, vilken kan vara en delförklaring till den utbredda rädslan att såga en skiva. Och just därför tror de flesta journalister att de måste/ska försöka sätta ord på själva musiken, vilket är en både omöjlig och onödig uppgift. Slutligen tror jag att det problem vi diskuterar här är en starkt bidragande orsak till att många människor, inte bara unga, upplever jazzen antingen som ”mossig” eller ”svår”. Där har recensenten ett väldigt stort ansvar.
Bengt Eriksson: 2007-05-29 20:58		Jag vidhåller det mesta: Det finns inte ett sätt att recensera musik - det finns lika många som det finns lyssnare. Jag föredrar ingen särskild sorts recension - bara recensionen är bra. Viss skillnad är det väl ändå att skriva en recension på max 700 tecken - särskilt när läsarna / lyssnarna kan vara hur många olika sorters sådana som helst - som att kunna skriva och utforma recensionen enligt helt eget tycke och smak. (Fast sen har vi också det där med tid och pengar, pengar och tid.) Som alltid och som jag också skrivit: en recension skrivs alltid - och måste bedömas - i förhållande till tidning och läsare. Vilket innebär att Lokkos recensioner kan vara helt åkej - samtidigt som de garanterat går somliga läsare helt förbi. »Jag tror att problemets kärna - och detta lär vara både en generationsfråga och en ideologisk vattendelare - är att recensenten är fast besluten om att på något sätt beskriva själva musiken, snarare än UPPLEVELSEN av musiken.« Begrep inte riktigt vad du menar med det ovan citerade, för du kan väl inte mena att yngre recensenter skriver mer om den musikaliska upplevelsen än äldre. Så har ju recensenter i Sverige skrivit sen åtminstone cirka 1966-67... Ungefär började jag regelbundet följa svenska skiv/musikrecensioner (och skriva själv).
Tobias Brandt: 2007-05-29 22:23		Förlåt, jag var inte tillräckligt tydlig. Min poäng är att den ”subjektiva” vändningen inom kulturjournalistiken vid mitten av 90-talet - och i synnerhet inom den musikjournalistik som bedrevs av tidningen Pop - aldrig kom att beröra jazzjournalistiken. Tidningen Pop skrev ju, bara med några få undantag, aldrig om jazz. Vilket betydde att den biografiska, jag-centrerade stil som vitaliserade popjournalistiken egentligen aldrig nådde dit. Jazzen kom fortfarande att betraktas som finkultur och fortsatte att ägas av ett äldre etablissemang som hade vuxit upp med jazzen på 50- och 60-talen. Missförstå mig rätt, när jag säger ”generationsfråga” menar jag först och främst en viss attityd i skrivandet. Missförstå mig också rätt på en annan punkt, alla goda musikjournalister skriver givetvis med upplevelsen som utgångspunkt – men på olika sätt. Vad vändningen vid mitten av 90-talet gjorde var att på allvar ställa den klassiska journalistiska normen om nykterhet och redovisande objektivitet på ända och öppna för en friare och personligare kreativitet, dock lever den i mitt tycke äldre journalistiska normen fortfarande kvar hos vissa musikjournalister. Nu menar jag inte att all god musikjournalistik nödvändigtvis måste vara influerad av tidningen Pop. Däremot bör den förhålla sig till den traditionen. Idag, 10 år senare, har ju gränserna mellan fin- och popkultur luckrats upp nästan totalt. Och i bästa fall finns ett seriöst och kreativt angreppssätt vad man än skriver om. Där ligger, dessvärre, den svenska jazzjournalistiken efter.
Bengt Eriksson: 2007-05-29 22:35		Jag tycker nog att den »subjektiva vändningen« i den mån det varit en sådan kom betydligt tidigare. Nämligen som jag skrev i slutet av 60-talet under starkt inflytande från Rolling Stone. (Sören Erlandsson var en svensk pionjär på området.) Men finns det i n g a jazzmusikjournalister - är det förresten inte konstigt att dela in musikrecensenter efter genrer? - idag som kommer genom nålsörat då? (Både Ingemar Glanzelius och Peter Hackman passade väl på 70- och 80-talen in på din beskrivning och jag vågar nog hävda att också jag skrivit en och annan recension av en jazzskiva som kan passa in.) Jag tycker att det stora problemet är något helt annat - nämligen formatet, som jag idisslar. En helt normal skivrecension i dom dagstidningar som jag medverkade i på 70-talet (främst) var fem gånger så lång som dom jag skriver i t ex Lira (och då håller jag ändå aldrig den anbefallda längden av Liras skivredaktör) eller Svenskan idag. Och i Hifi & Musik på 70-talet och inte minst Schlager på 80-talet fanns det knappt några gränser alls vad gällde recensionslängder. Det var en annan tid. Redaktörerna menade att läsarna vad läskunniga.
christian zätterström: 2007-05-29 23:34		Magnus, här har du några klara missar eftersom du ber om det : Jackson Browne, Paul Simon och Randy Newman.
Håkan: 2007-05-30 00:29		Nu behöver inte upplevelse och beskrivning stå emot varandra men en utpräglad subjektiv/upplevelsecentrerad musikkritik ser jag inte som kritik överhuvudtaget. Underhållande läsning kanske, men inte kritik. Jag har ofta något slags utbyte av det Lokko skriver, men inte alls som musikkritik eftersom det känns som han skriver för sina tio närmaste polare. Jag står för långt från hans värld. För att subjektiv musikkritik skall fungera måste man stå recensenten nära på något plan.
Bengt Eriksson: 2007-05-30 09:19		Kan inte alla flytta över recensionsdebatten till musikkritikrubriken - det blir omöjligt att följa med annars.
Magnus Eriksson: 2007-05-30 16:45		Alltså Tobias, Steve Lacy låter som den och som den och som den och så påminner han lite om den och så kommer jag tänka på dom fast det inte alls låter så, och så är det som om man låste in sig i pannrummet med pannan på huvet och inte kom ut förrän i morgon. Det är, blott ngt lite karikerat, den recensionsmetod du föreskriver. Problemet är att den helt lämnar den läsare som inte känner till referenserna i sticket. Och vad tydligt närvarande subjekt anbelangar, minns Wilhem Peterson-Bergers musikkritik och Fredrik Bööks litteraturkritik. Båda var tydligt närvarande, båda var ytterst subjektiva, och båda slungade ut sina domar i kraft av sin ypperliga smak. Idag är den metoden vanligast inom rockjournalistiken. Jag tänker inte bidra till att den skall spridas till jazzkritiken. Hellre är jag abstrakt och jargongslig, eller hur klyschorna nu lödo...
Ola Karlsson: 2007-05-30 17:27		Jag är nog en av de som är mest skyldiga till subjektivitet och upplevelsecentralisering i mitt skrivande, så därför håller jag till största delen med Tobias (som jag f.ö tycker är en oerhört god skribent). Det är ju knappast första gången det här diskuteras på Rootsy och jag vill minnas att jag i ett tidigare inlägg ondgjorde mig över recensioner som jag ansåg hade ett för akademiskt språk, något som Magnus dök som en hök på. När Magnus, i och för sig på ett ganska skojigt sätt, ironiserar om Steve Lacy, sedan skriver »Problemet är att den helt lämnar den läsare som inte känner till referenserna i sticket« och avslutar med referenser till Wilhem Peterson-Bergers musikkritik och Fredrik Bööks litteraturkritik så känner jag mig just så; lämnad i sticket. Jag har ingen aning om hur dessa båda gentlemän var som kritiker, mer än att de tydligen var »tydligt närvarande, båda var ytterst subjektiva, och båda slungade ut sina domar i kraft av sin ypperliga smak«. Jag hade föredragit att få några namn istället för »som den och som den och som den« i Lacy-texten. Jag hade garanterat kunnat relatera mer till det. Men det kanske är för att jag är rockdiggare? Och det säger jag utan ironi. Magnus?
Magnus Eriksson: 2007-05-30 18:03		Peterson-Berger och Böök: gå till bibliotekt och läs deras dumheter. Stiftsbiblioteket i Växjö är väl fortfarande välsorterat? Det skulle inte förvåna mig om du känner igen attityden i mycken rockkritik, låt vara att de båda herrarna skrev väl. Eftersom jag inte brukar ägna mig åt referenskritik, och alltså inte har för vana att beskriva musiken genom att räkna upp femtielva namn som låter ungefär likadant, har jag ingen anledning att ens av fiktiva skäl göra det i fråga om Steve Lacy. Jag ville bara illustrera hur det kan se ut om man överger de försök till beskrivning, som Tobias av outgrundlig anledning kallar »objektiva«, som syftar till att ge läsaren åtminstone ngn föreställning om hur det låter för att i stället rabbla namn och krydda med en starkt metaforisk beskrivning direkt från pojkrummet.
Ola Karlsson: 2007-05-30 18:17		Jag ska kolla upp de där gubbarna. Alltid lär man sig nåt. Och visst är Växjös bibbla i toppklass. Jag förstod givetvis din poäng med det där sista, och jag var, ser jag nu, otydlig. Jag menade inte att du borde ha skrivit dit namn, utan att jag förstod mer av »som den och som den och som den« än referenserna till gubbarna P-B och Böök. Eller nåt.
Lista ämnen | Föregående sida | Nästa sida Föregående ämne | Nästa ämne

Skapa en användare och logga in för att svara på inlägg