NYHETER

Streamat release party med The Ghost of Paul Revere

Videopremiär: Ellen Sundberg: Total Darkness

Singel/videopremiär: Hege Brynildsen - The Old Man & The Rabbit

Videopremiär: Olin+ - Flickan och planeten

Arkivet

LIVE

Mer live

RECENSIONER

Bruce Springsteen - Letter to you

Elvis Presley - From Elvis in Nashville

Brennen Leigh - Prairie Love Letter

Cina Samuelson - Sing with Your Heart and Soul

Arkivet

ARTIKLAR

Who´s gonna fill their shoes - Captain Sukram

Who´s gonna fill their shoes: Thorleif Bratval

Who´s Gonna Fill Their Shoes: Johan Berggren

Americana-festival i Kristiansand

Arkivet

BÄST JUST NU

Bäst just nu enligt Magnus Östnäs

Bäst just nu enligt vibeke sjøvold

Bäst just nu enligt Henrik Göransson

Bäst just nu enligt Leo Friberg

Arkivet

Cina Samuelson är en av många svenska utmärkta countrysångerskor som stått i skuggan av Jill Johnson i fråga om medial exponering. Det är orättvist. Cina Samuelsons musik är konsekvent och starkt traditionsförankrad honky tonk utan sidoblickar åt vad som krävs för att platsa på radions spellistor.

»Sing with Your Heart and Soul«, kallar hon sin nya skiva. Det kan ses som en riktningsgivare för musiken. Nicke Widéns pedal steel och Thomas Haglunds fiol har framskjutna positioner, liksom gitarristen Andreas »Ea« Olsson som flyhänt och smakfullt växlar mellan honky tonk och rockabillyflöden.

Hela albumet är inspelat live i studion. Det ger en friskhet och trovärdig spontanitet åt musiken, och det understryker det intuitiva samförståndet mellan Cina Samuelson och hennes musiker. Sångerna ger en provkarta på countryns gängse teman: kärlek, svek och hell-raising. Och Cina Samuelsons lätt raspiga sång är perfekt för materialet.
Read more about Cina Samuelson
»Matches & Dispatches« är den andra fullängdaren från singer/singwritern Nicky Swann från Devon. Dessutom gav hon ut ep häromåret, och två sånger från den finns också med på det nya albumet.
For en musiker er det kanskje ikke så langt fra Uddevalla og Gotland der Anders Osborne opprinnelig kommer fra, til New Orleans, hvor han har bodd siden 1990. Musikere har alltid utvekslet ideer og reist og mottatt påvirkninger, i dag er det kanskje bare å laste ned og absorbere og studere andres innspillinger. Jeg tror likevel at New Orleans-musikken dreier seg så mye om kultur og mentalitet at man må lære musikken i de fysiske omgivelsene. Da Anders Osborne utga sitt første soloalbum på Sony i 1995, hørtes han ut som en som hadde assimilert creol-musikken og kunne gått rett inn i The Neville Brothers. Når han nå er ute på MC Records, etter en serie album på Shanachie i mellomtiden, låter han ikke så funky. Det er mer folk over ham nå og albumet går litt i to forskjellige retninger.
När Cina Samuelson gav ut sin första skiva häromåret använde hon förprogrammerade trummor, av ekonomiska skäl antar jag. Hon framförde också en del covers. De förprogrammerade trummorna var en skönhetsfläck på en annars mycket lovande skiva, där Cina Samuelson både visade sin förmåga som sångerska och som låtskrivare. De covers hon sjöng var mest som stöd för det övriga materialet.
Svensk country gör inte mycket väsen av sig.

Eller är det jag som inte är tillräckligt alert. Det kanske finns massor av ställen som lockar med levande countrymusik vecka ut och vecka in utan att jag har fått nys om det. Det kanske spelas country landet runt just nu på pubar, i danslador och i det som för hette folkparker. Men i så fall borde den svenska countryn kanske behöva någon kunnig PR-människa, som vet hur man gör för att få mer publicitet, mer spelningar i radio och mer TV-tid. Omöjligt? Nja, bara om man inte gör något.
”Everybody got a little Devil in Mind” sjunger Carrie Rodriguez i det lekfulla och suggestiva öppningsspåret där en rivig fiddle och en kokande Hammond B3 duellerar. Det är en riktigt bra inledning och ett bra exempel på den typ av låt som Carrie och hennes band gör allra bäst. Sedan kommer den fina lilla soulballaden ”Sad Joy” Carries röst är stark och övertygande och ligger långt framme. ”I Cry For Love”, en annan rockare av det tyngre slaget och åter kryddad av fiddle, följer därefter. Det är tre bra låtar där den gamle duettpartnern och mentorn Chip Taylor haft ett spel med i komponerandet.
I Alan Parkers överskattade film »The Commitments« finns en avslöjande, och för alla soulälskare djupt genant scen, när den äldre blåsaren tillrättavisar den yngre för en improvisation. Det är »jazz«, när man försöker uttrycka sig, men vi spelar något annat, »soul«, där det inte finns något utrymme för musiker som vill spränga gränser eller vidga mönstren. Kanske det stämmer. Maceo Parker är en urtrist saxofonist, nästan lika tråkig och förutsägbar som Clarence Clemons för att gå över till ett annat sammanhang där saxen alltför ofta exploateras för enklare effekter.
Barbara Carrs skivkarriär började redan1966 på Chess, och då hade hon sedan en tid en karriär i familjens gospelgrupp The Crosby Sisters bakom sig och som vokalist i Oliver Sains band. I den mördande konkurrensen uteblev uppmärksamheten och listframgångarna. 1982 startade hon och hennes man upp ett eget skivbolag och spelade in ett antal singlar i Muscle Shoals studios i Alabama. Barbaras första album kom 1989 och 1996 fick hon kontrakt med Echo Records. Det andra albumet på Echo, ”Bone Me Like You Own Me”, placerade Barbara som en av 90-talets ledande southern soulsångerskorna. Då var Barbara över 55 år och framträdde med ålderns erfarenhet och tunga stabilitet. Skinn på näsan, slängd i käften och skolad röst gjorde sitt till.
»The American Songbook« är det tredje albumet i serien »Ljuva nostalgi«, en av de många skivserier med attributet »Ljuva« som Lasse Höglund sammanställt för Sony, sedan han sålde sin skapelse »Absolute Music«.