Cina Samuelson är en av många svenska utmärkta countrysångerskor som stått i skuggan av Jill Johnson i fråga om medial exponering. Det är orättvist. Cina Samuelsons musik är konsekvent och starkt traditionsförankrad honky tonk utan sidoblickar åt vad som krävs för att platsa på radions spellistor.
»Sing with Your Heart and Soul«, kallar hon sin nya skiva. Det kan ses som en riktningsgivare för musiken. Nicke Widéns pedal steel och Thomas Haglunds fiol har framskjutna positioner, liksom gitarristen Andreas »Ea« Olsson som flyhänt och smakfullt växlar mellan honky tonk och rockabillyflöden.
Hela albumet är inspelat live i studion. Det ger en friskhet och trovärdig spontanitet åt musiken, och det understryker det intuitiva samförståndet mellan Cina Samuelson och hennes musiker. Sångerna ger en provkarta på countryns gängse teman: kärlek, svek och hell-raising. Och Cina Samuelsons lätt raspiga sång är perfekt för materialet.
När Cina Samuelson gav ut sin första skiva häromåret använde hon förprogrammerade trummor, av ekonomiska skäl antar jag. Hon framförde också en del covers. De förprogrammerade trummorna var en skönhetsfläck på en annars mycket lovande skiva, där Cina Samuelson både visade sin förmåga som sångerska och som låtskrivare. De covers hon sjöng var mest som stöd för det övriga materialet.
Skam till sägandes var jag inte medveten om Annika Fehling innan jag hörde hennes skiva »Happy on the Red«, som kom förra året. Desto större var min glädje, när jag insåg att skivan blott var en i en halvdussinet lång rad av till största delen egenproducerade och -utgivna album.
Ganska precis 37 år efter de sessioner som resulterade i Cornelis Wreeswijks dubbel-lp »Poem, ballader och lite blues« går en yngre generation artister under ledning av Nina Ramsby in i studion för att upprepa projektet. Det är vanskligt. Den ursprungliga skivan rymde åtskilligt som var improviserat. Ska man återskapa improvisationerna eller arbeta i samma anda? Hur ska man övertyga alla de gamla lyssnarna om projektet? »Poem, ballader och lite blues« är trots allt en av de där skivorna som fått ett definitivt värde hos de trogna lyssnarna.
Mary-Chapin Carpenter är en de där countryartisterna som alltid haft gott rykte även utanför countrykretsarna. Det kan vara ett stigma. Privilegiet tillkommer ju inte sällan artister som har ett reaktionärt förhållande till countryn och dess förändringsprocesser.
Christoffer Carlsson debuterar med en kriminalroman, ”Fallet Vincent Franke” (Piratförlaget), i den moderna, nutida form som jag tror kommer att bli allt mer vanlig.
En gang på midten av 90-tallet snublet jeg innom en butikk i San Francisco som spesialiserte seg på å selge aviser og magasiner av eldre årganger, organisert etter utgivelsesdato og år. Det betød at du for eksempel kunne finne ut hva som var på forsiden av diverse publikasjoner den dagen/ uka/ måneden da du selv ble født. Jeg slo til på en utgave av Life Magazine fra slutten av august 1956. Der brakte Life en mangesiders, flott billedlagt, turnérapport fra den store gjennombruddsartisten den sommeren, 21-åringen Elvis Presley.
Jenny Yates skiva »Out of the Blue« har några år på nacken. Sångerskan har själv givit ut den och säljer den från sin hemsida, men nu finns den också lättare tillgänglig genom Peter Holmstedts (alias Hemifrån) försorg.
Svensk country gör inte mycket väsen av sig.
Eller är det jag som inte är tillräckligt alert. Det kanske finns massor av ställen som lockar med levande countrymusik vecka ut och vecka in utan att jag har fått nys om det. Det kanske spelas country landet runt just nu på pubar, i danslador och i det som för hette folkparker. Men i så fall borde den svenska countryn kanske behöva någon kunnig PR-människa, som vet hur man gör för att få mer publicitet, mer spelningar i radio och mer TV-tid. Omöjligt? Nja, bara om man inte gör något.
