Anna Järvinen bygger ut de fem spår som utgjorde den första etappen av nya albumet »Buren«. Det är måhända en utökning som skulle ha gjorts från början.

I sin fulla och mer nogsamt strukturerade form ljuder »Buren« inte lika tvekande som i det rumphuggna kortformatet. Ett mer eklektiskt syskon till föregångaren »Anna själv tredje« vågar det spänna bortom de mest välbekanta artistiska självklarheterna för att, om inte se Järvinen nytolka sitt eget konstnärsskap så åtminstone veta att väga dess inneboende kvaliteter med en lättare och mer våghalsig hand.

Uttrycket är mindre organiskt, mer utsvävande och rikt på skiftningar, som nu brutalt bryter sig in där de tidigare subtilt har infiltrerat sångstrukturen.

Järvinen har dessutom blivit en om möjligt ännu skarpare vardagsrealist. Stundtals skriver artisten så nära asfalten och Konsumkassarna att det genom makroperspektiv skildrade blir monokromt. Det är alltigenom mycket vackert.

Tidigare publicerad på markandersson.wordpress.com