Annika Fehling, oförtröttlig ute på vägarna under de senaste åren, är tillbaka med en ny platta som vi väntat på sedan hennes gedigna »Fireflies« kom för tre år sedan. Då samarbetade hon med producenten och musikern Will Kimbrough, och han finns med på ett hörn nu också. Ur samarbetet med honom föddes låtarna »Making it back« och »Better learn how to fly«, som nu finns med på hennes nysläppta »Rust & Gold«. De båda skäms inte för sig, men fullträffen på den nya plattan är »I know better« där hon sjunger så det gör ont i hjärtat. Den duetten sammanfattar inte bara skivans tema utan visar också på det geniala i att samarbeta med en av branschens mest osannolika figurer: den tyske americana-lovern Markus Rill. Ju mer Fehling gör med honom i fortsättningen, desto bättre.

Låttiteln till trots drabbar inte »Lonely Love« på samma sätt, trots att Peter LeMarc kämpar på vid hennes sida. Sammantaget är »Rust & Gold« ruggigt bra, med en enda skönhetsfläck i form av den inledande versionen av »Kristallen den fina«. Gitarristen Peder af Ugglas må vara en av landets bästa, här finns ändå ingen kemi som kan rädda denna slätstrukna variant av folkvisan.

Men detta är en randanmärkning. Försök har gjorts att jämföra Annika Fehling med en mycket tidig Shania Twain eller en mycket sen Jill Johnsson, med detta är bara trams. Fehling är en vackert rostig hjältinna, stenhård på egna meriter, som får oss att tro att vi ännu har guldkorn att vänta i livet. Hon har en fot i Nashville, den andra på Gotland och hjärtat överallt. Om Monica Zetterlund var »ett lingonris i ett cocktailglas« så är det bara att kapitulera: Recensenten må vara helnykterist – Annika Fehling är icke desto mindre en frusen rauk-skärva i ett Jack Daniels-glas.