Omvärderingar (sida 1 av 1)

Daniel Persson: 2008-01-18 12:52		Som musikälskare händer det ju titt som tätt att man tvingas omvärdera musik man tidigare gillat eller ogillat. Ofta kan det ju handla om små revideringar men ibland kan man ju verkligen skifta till en helt motsatt uppfattning än den man tidigare haft. Tyckte det kunde vara roligt att höra vilka rejäla omvärderingar av artister dom folket här på Rootsy gjort. Alltså musik som ni verkligen helt bytt åsikt om. Kan börja med ett eget exempel: - Frank Zappa. Ansåg i flera år att han var någon form av musiker för musiker samt att han bara skrev en massa buskistexter. Detta omdöme hade jag kommit fram till genom att lyssna på några av hans mer berömda låtar samt att jag i lättpåverkade ungdomsår hade fått lära mig av samtidens stora musikskribenter att han var inget att ha. När jag sedan trots detta gav mig på att lyssna på några av hans klassiska 60-talsplattor visade det sig snabbt hur fel jag haft. Fördomar mår bäst av att inte testas.
Örjan Öberg: 2008-01-18 13:06		Nån gång i början av min högstadietid minns jag mycket tydligt hur illa jag tyckte om country och i synnerhet den släpiga steelgitarren. Sen höll jag ett flammande föredrag om countryns förträfflighet (kanske med vissa fördomar insprängda, för att få några skratt) i gymnasiet. Vägen dit hade förmodligen gått via att jag inte gillade hårdrock och synt (som var alternativen som stod till buds) och att jag kände mig så där allmänt annorlunda. Eller ville göra det, i alla fall. Fördomar mår alltid bäst av att testas.
Daniel Persson: 2008-01-18 13:17		Örjan, du förstod att jag menade att fördomar ska testas va?
Örjan Öberg: 2008-01-18 13:26		Jovisst. Inledningen gjorde det ju mycket tydligt. Ber om ursäkt för mitt petimäterbeteende. Eller vad det nu var.
Daniel Persson: 2008-01-18 13:34		Blev bara lite orolig att jag varit uttryckt mig oklart och skickat ut helt fel budskap.
Magnus Eriksson: 2008-01-18 15:52		Omvärderingat två gånger om: Velvet Underground och Bob Dylan. De var, tillsammans med Stones och Fugs, mina hjältar under gymnasieåren (1972 - 75). Tio - femton år senare stod de mig upp i halsen, jag kunde varken lyssna på Velvet, Fugs eller Dylan och sålde alla skivor utom Great White Wonder. Under det här millenniet har jag på nytt börjat lyssna på Dylan (föga överraskande, där handlade det nog mest om överdosering) och Velvet U, vars första skiva naturligtvis är ett mästerverk, precis som Nicos fyra första soloalbum. Men Fugs? Fan tro't. Omvärderingar som nog står sig: Dale Watson och Heather Myles. Jag var mycket entusiastisk inför deras resp fyra första skivor eller så. Men när jag sedan lyssnade på dem på nytt, och dessutom på vad som följde, var omvärderingen given: honky tonk på låtsas, värsta formen av countryism. Positiva omvärderingar: Yes. I stort samma historia som Daniel berättar om Zappa, fast med andra invektiv om lyriken och tjugo år innan. Maltvisky, vitt vin och vokaljazz: det kom när jag fyllt fyrtio. Härnäst? Det får vi, det är alltid kul när man tvingas ändra uppfattning. Mer överraskande att saker som jag gillade i tio - elvaårsåldern och som jag sedan id ecnnier trodde vara hopplöst, visade sig hålla när jag långt om länge tog mod till mig och lyssnade igen, t ex Helen Shapiro, Seekers och Peter, Paul & Mary. Ska bli kul att se vad jag tycker om Kate Nash och Lily Allen om tio år. Canterburyskolan har jag däremot alltid gillat, till skillnad från Yes och ELP (som jag oxå sent omsider fallit pladask för).
Håkan: 2008-01-18 17:08		Om man bortser från det faktum att första intrycket ofta kan vara negativt, kommer jag inte på några tydliga exempel överhuvudtaget. Det skulle vara värderingar till det sämre i så fall, men det handlar mest om dussinmusik man lyssnade på under tonåren. I vuxen och mer medveten ålder, kan jag inte komma på något. Jag är väl för okritisk...
Peter Hackman: 2008-01-18 18:29		Jag tror jag har lyssnat på musik aktivt i 50 år - jag är rätt säker på att jag köpte min första platta för egna pengar 1957, the Saints Rock'n'Roll med Bill Haley and his Comets. Jag började spela gitarr 1958 - tror jag - och mandolin 1966 - tror jag. Under denna långa tid har jag varit igenom en hel del faser eller perioder. Jag vet inte om man kan tala om omvärdering. Det som var viktigt ett år, var oviktigt nästa. Inom jazzen började jag väl i slutet av 50-talet med det som då kallades modernt, höll upp från den musiken några år, återvände, utforskade nyare stilar, sökte mig tillbaka till det gamla, osv. Det är ju inget dramatiskt. Tidvis har jag begränsat mig på olika sätt för att inte drunkna. Men jazzen tar i alla fall upp hälften av min CD-samling idag. I ett fall kan man nog tala om omvärdering och det gäller Bluegrass. som var något av mittpunkten i min musikaliska tillvaro från c:a 1964 till 1969. Såpass att jag spelade i band, reste till USA sommaren 69, åkte runt mellan festivaler, jammade på parkeringsplatser och med lokala musiker i Washington DC, och satt in med band på klubbar. När jag kom hem var jag helt färdig med den musiken, och stod inte ut med att höra den. Jag tror jag lyssnade på enbart jazz och klassiskt de följande 10 åren. Sedan dess har Bluegrass varit en liten konstant andel av mina lyssnarvanor, men viktigare är New Acoustic (vars utövare ofta har spelat Bluegrass förut). Jag har alltid dragits åt det instrumentala. Länge tyckte jag att jag hade slösat min talang på att spela den musiken, men det gick över när jag insåg att jag knappast hade någon. Jag har dock nyligen hört sådant vi gjorde för 39 år sen och en del var riktigt bra; bl a hade vi en mycket bra solosångare (men verkligen ingen duo elle trio värd namnet), t o m bättre än jag mindes. (Han är fortfarande aktiv och har spelat i rätt illustra sammanhang.) Det var väl också en omvärdering.
Tom Skjeklesæther: 2008-01-18 19:46		Den fordelen som vi som er så gamle at vi begynte å høre på rock på (tidlig) syttitall har, er at det den gangen ikke var det samme presset på hva som var inn eller ut. Unge mennekser i dag er utsatt for et voldsomt kjør i forhold til hva de skal like eller ikke like . Kammeratene til min eldste sønn synes å være hellbent på å moralisere over hva som moteriktig eller ikke. Med til dels kirurgisk presisjon. Det og det bandet gjelder ikke lenger. De var kulle for tre maåneder siden. Veldig mye av dagens rockjournalistikk er preget av motetankegang. En anmelder i Aftonbladet skrev om den nye Drive-By Truckers at han var svært overrasket over at han likte den nye plata. Bandmedlemmene hadde jo for f...truckercaps. Og det er jo sååå 2004..eller når det var at alle svenske »rockere« gikk med truckercaps.
Dan Persson: 2008-01-22 21:13		Nico's soloalbum nämndes, Marble index och Desert shore kom i nån slags deluxe utgåva för ett tag sedan, borde man väl köpa. Fast jag vet inte om jag vågar. Marble index är den kusligaste, mest skrämmande platta jag nånsin lyssnat på. Slayer, Black Sabbath? Bara trams jämfört med stämningen på Marble index, får kalla kårar av bara tanken. Det kanske man kan kalla en slags omvärdering, att jag klarar av att lyssna på den igen, om jag får hålla någon i handen samtidigt... Nyligen provade jag att lyssna på några av mina favoriter från 10-12 års åldern. Sweet var inte så dumma faktiskt - glampowerpop,helt OK. Värre är det med Kiss, ett par uthärdliga grejer, inget mer. Zappa ja, har nyligen upptäckt hur fantastiskt bra Absolutely free och Weasles ripped my flesh egentligen är. Reggae då, den musiken har väl aldrig diskuterats på Rootsy? Tvekade länge själv, Bob Marley har till exempel aldrig intresserat mig. Two-tone/ska grejen var ju förvisso kul, med Specials mfl. Hittade senare rätt ingång via mysko, ganjarökig dub reggae - som Keith Hudson.
Magnus Eriksson: 2008-01-28 22:48		Stephen Bruton? Hans första skiva på Dos kom väl för femton år sedan. Jag älskade den och uppskattade även de skivor som följde. Men när jag rotade i samlingen under helgen plockade jag fram Stephen Bruton-plattorna. Den senaste jag har kom år 2002; sedan dess hade jag inte lyssnat på honom. Tyvärr, i mina öron höll det inte. Den första skivan har fortfarande en laidback charm i sången och ensemblespelet och intensitet i Brutons gitarrspel. Men inte så mkt mer, och sedan blev det mer tungungigt, lite saggigt på ett trist sätt. Jag märker ofta att jag reagerar så på artister jag inte hört på länge men där mitt lyssnande följer ungefär samma mönster: överväldigad entusiasm inför den första skivan, sedan uppskattning, men också en tendens att skivorna bara blir stående. Vad beror det på? Överentusiam till en början eller rastlöshet? Jag tog även fram 90-talsskivorma med Pat McLaughlin, Glen Clark och Eddie Hinton (vars solodebut är och förblir ett mästerverk i den blåögda soulgenren), och de höll tveklöst.
peter nordgren: 2008-01-28 23:11		Glenn Clarks »Looking For a Connection« tycker jag är en kanonplatta. Pat McLaughlin har gjort flera plattor som är bra men »Unglued« är verkligen nåt extra. Fick för mig att jag skulle spela Colloseum II i helgen och insåg att dom plattorna kan man nog vara utan....
Rolf Hansson: 2008-01-30 03:27		Kul diskussion! Själv har jag med jämna mellanrum gått igenom skivsamlingen och rensat ut sånt som jag trott att jag ALDRIG skulle vilja höra igen. Oftast har det visat sej vara misstag. Efter ett par år har jag i allmänhet insett att den där plattan nog hade sina kvaliteter ändå. Egentligen är det nog bara en genre som jag absolut inte kan förmå mej att gilla idag, och det är 80-talets »svartrock«. Bortsett från Joy Division och enstaka låtar med The Cure känns i stort sett allt i den genren extremt daterat och pinsamt när man hör det idag. Jag har försökt lyssna med fördomsfria öron på band som Sisters of Mercy, Theathre of Hate, Killing Joke, Red Lorry Yellow Lorry, etc. Men det går bara inte. Och svenska band i samma skola ska vi bara inte tala om... När det gäller positiva omvärderingar är det väl framför allt country som jag under uppväxten dömde ut som sliskig smörja, men som i vuxen ålder blivit en av mina favoritgenrer.
Lista ämnen Föregående ämne | Nästa ämne

Skapa en användare och logga in för att svara på inlägg