NYHETER

Streamat release party med The Ghost of Paul Revere

Videopremiär: Ellen Sundberg: Total Darkness

Singel/videopremiär: Hege Brynildsen - The Old Man & The Rabbit

Videopremiär: Olin+ - Flickan och planeten

Arkivet

LIVE

Mer live

RECENSIONER

Bruce Springsteen - Letter to you

Elvis Presley - From Elvis in Nashville

Brennen Leigh - Prairie Love Letter

Cina Samuelson - Sing with Your Heart and Soul

Arkivet

ARTIKLAR

Who´s gonna fill their shoes - Captain Sukram

Who´s gonna fill their shoes: Thorleif Bratval

Who´s Gonna Fill Their Shoes: Johan Berggren

Americana-festival i Kristiansand

Arkivet

BÄST JUST NU

Bäst just nu enligt Magnus Östnäs

Bäst just nu enligt vibeke sjøvold

Bäst just nu enligt Henrik Göransson

Bäst just nu enligt Leo Friberg

Arkivet

När Dylan hörde Springsteens första plattor lär han ha sagt något i stil med att ”om han fortsätter så där kommer han snart att ha använt alla orden i engelskan”. Vissa dagar önskar jag att Springsteen hade gjort det, använt upp alla orden och fortsatt utveckla sin egen Dylanesqua skrivstil och diktat vidare om Wild Billy, puertorican Jane och Mary Queen of Arkansas och alla andra figurer i samhällets utkanter i den rockjazz-opera New Jersey-sonen såg kring sig och i sig och i drömmen.
Den fjärde juni 1970 var Elvis tillbaka i Nashville för inspelningar. Han hade 1969 valt bort Nashville till förmån för American studios i hemstaden Memphis. Trots det lyckade resultatet där, med flera miljonsäljande singlar och sitt kanske bästa album ”From Elvis in Memphis”, hade relationen mellan Americans ägare Chips Moman och Elvis organisationen satts på hårda prov. Bråk om låträttigheter hade kantat inspelningarna. Kanske kolliderade också Momans krav på mer modernt material och inspelningsmetoder med Elvis egen inställning till hur man spelar in och vad man spelar in. Ett förhållningssätt Elvis gav uttryck för redan hos Sam Phillips på Sun, där känslan, nyfikenheten och attityden till materialet var avgörande för resultatet.
Brennen Leighs nya skiva »Prairie Love Letter« är som ett Mellanvästerns »Höga visan«, fylld av vacker poesi, erfarenhet, utmejslade interiörer och gripande livsöden. Men också med en genomförd social kommentar från liberala och i klassisk mening amerikanskt populistiska utgångspunkter; för klarhetens skull handlar det alltså om traditionen som skapades av The People’s Party för runt 120 år sedan och som i kulturen vidmakthållits av konstnärer som Frank Capra, Woody Guthrie, Merle Haggard, Oliver Stone och John Grisham. Trumps »populism« är en överhetskonstruktion av europeiskt snitt.
Cina Samuelson är en av många svenska utmärkta countrysångerskor som stått i skuggan av Jill Johnson i fråga om medial exponering. Det är orättvist. Cina Samuelsons musik är konsekvent och starkt traditionsförankrad honky tonk utan sidoblickar åt vad som krävs för att platsa på radions spellistor.
Nikki O’Neill trotsar de förenklade genrebestämningarna. Liksom Bonnie Raitt integrerar hon soul, blues och rock i ett personligt uttryck som även öppnar åt americanahållet. »World Is Waiting« rymmer sju låtar, alla skrivna av Nikki O’Neill, flera med texter av Paul Menser.
J. Tex har varit en stadig gäst på countryscenerna hemma i Danmark och i Sydsverige under ganska många år. Ibland med bandet The Volunteers, solo och ibland med andra musiker. Jens har en röst som man tar på allvar så fort man hör den. Han har den rätta skrovligheten som gör att allt han sjunger känns så rätt. Att han är född i Detroit och uppvuxen i Danmark bidrar säkert till helheten. Det känns äkta rakt igenom utan att vara sökt för en sekund.
Svante Sjöblom känner vi ju väl sedan tidigare, men Twang är en ny bekantskap. En trevlig sådan.
Fruits Records er baseret i Genève, Schweiz og blev etableret i 2015 af fire musikere, der alle havde en brændende kærlighed til reggaemusikken som fællesnævner. De er alle en del af Najavibes-bandet, der blandt andet har spillet på albums og singler med så kendte jamaicanske topnavne som I Kong, The I-Twins, Oku Onuora, Samory I, Micah Shemaiah, Sylvan White, Cornell Campbell, Prince Alla, Lone Ranger, The Viceroys og The Inspirators.
Bakom namnet Hat Check Girl döljer sig Peter Gallway och Annie Gallup. »Kiss Me Quick« är deras åttonde gemensamma album.
Det här är ett otroligt starkt album. Ett album som sätter in kilar i vår vardag och öppnar upp för bilder av problem och motsättningar. Kompositörsparet John Hahn och Will Kimbrough, som svarar för sju av de tolv sångerna, har verkligen handplockat alla orättvisor som går att finna och gjort spännande sånger av dem. Inte bara textmässigt, utan även musikaliskt. Will Kimbrough spelar gitarr på samtliga spår och jag tror aldrig att jag har hört honom bättre.
Viktor Olsson kom fram 2015 om inte med dunder och brak så hördes han i alla fall. Debuten arbetades fram tillsammans med bland andra Tobias Fröberg och Peter Morén. Han hyllades och lyftes fram av Tomas Andersson Wij och Mauro Scocco bland andra. I min värld är debuten ”Stenungssund” kanske 2010-talets starkaste debutalbum på svenska. En välavvägd blandning av blågul soul, en vacker, ärlig, röst, och personliga texter om världen från den lilla staden. Men siffrorna på bolagskontoret dög inte och kontraktet avslutades. En andra platta tog tre år och lånade pengar att få till. Nu var ljudbilden uppdaterad till mer nutid och låtarna var fina, men kanske inte riktigt lika rotade som på debuten, men här finns fler pärlor.
Ole Frimer är en respekterad bluesmusiker i vårt grannland Danmark. Ja, på andra platser också. I Eppingen till exempel. Hans senaste live-platta är inspelad där. Men det är inte den det handlar om här. Utan om ”Faerd”, som egentligen släpptes i januari av året. Men så slog coronapandemin till och verkligheten sköts fram. Tills nu.
Gospel Soul, Sacred Soul, Gospel Blues, Gospel R & B, Gospel Western, klassisk Gospel – allt finns på denna samling av gospel från 70-talets Memphis. Fat Possums Bruce Watson har grävt i valvet hos JCR Records och plockat fram 17 lysande gospelspår i olika form och framtoning för utgivning på sin nya etikett Bible & Tire Recordings.
Ursprungligen från Alabama debuterade Coco O´Connor 2015 med albumet ”Turquoise” och släpper nu sitt tredje album, delvis inspelat i Nashville. Albumet innehåller tio egenkomponerade låtar med influenser från såväl folk som country och soul.
Jenny Reynolds debuterade 1998. ”Any Kind of Angel” är hennes fjärde album. Hon är ursprungligen från New England men har numera Austin som bas. Vill jag sätta en genre etikett på Jenny Reynolds väljer jag singer-songwriter då hon arbetar i samma tradition som exempelvis Nanci Griffith, Susanne Vega och kanske Gretchen Peters.